Det finns en del som hävdar att rocken är död, för att sedan sätta sig ner och avnjuta "Exile On Main Street". Sedan finns det folk som säger att postrocken är död, men de är oftast tillräckligt nyfikna för att hitta något annat. Men idag är det återigen en tillbakablick till, beroende på hur man ser på saken, 1989 eller 1994.Slint hade släppt albumet "Tweez" samma år på Jennifer Hartman Records, vilka då kom med en utannonsering av en EP. EP:n kom aldrig ut där, då Slint bytte bolag till Touch & Go. Där släppte dem sedan "Spiderland" 1991, vilket är en av de stora favoriterna här i hemmet. Efter den skivan la bandet av, så vi kan säga att det var rätt tyst.
Fram tills 1993, då Touch & Go släppte "Tweez" på nytt. På något sätt kom de också underfund med att EP:n var inspelad, men uppenbarligen skrotad. 1994 såg världen skymten av den, även om ingenting på den egentligen hade någon titel och också var helt instrumentalt. B-sidan visade sig vara en återinspelning av låten "Rhoda", som sopade banan med originalet. A-sidan var svårare, då den var helt ny, men den visade sig heta "Glenn".
Det bästa sättet att sammanfatta Slints musik bör vara ett citat från tidningen Melody Makers recension av "Spiderland", skriven av mannen som spelade in första albumet och EP:n åt dem – Steve Albini:
"Ten fucking stars"
Slint - "Rhoda" (mp3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar