Alltså, det är svårt att skriva om Esbjörn Svenssons bortgång. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av att skriva om något jag har använt lite som en ledsagare sedan jag gick ner mig en aning själv.Jag kommer ihåg 2004, när det började. Jag lyssnade en hel del på P2 och "Viaticum" hade precis kommit ut. Jag gillade kompositionerna, men mådde för dåligt för att egentligen kunna uppfatta storheten i dem. 2005 dog en familjemedlem efter en tids sjukdom, och jag åkte till något slags lagerhus där de sålde skivor innan begravningen bara för att kolla. Kommer ihåg att jag köpte Neu!, Primal Scream och även e.s.t.:s "Seven Days Of Falling".
Sedan dess har jag varit fast. Jag har hört det mesta man kan höra och så, sedan såg jag även trion under båda deras spelningar på Linköping Jazz & Blues 2007. Det var makalöst bra spelningar, och efter den sista går jag ut för att ta en cigarett. Jag står där och röker, då någon ur bandet plötsligt ställer sig ensam en bit bort. Jag börjar fundera på om jag ska gå dit och tacka för musiken, och vad den betytt för mig under de här åren, men samtidigt känner jag att det kanske räcker med att bara stå där jag står och röka vidare. Något slog i mig att det kanske inte var någon större poäng att gå fram och prata om något så bra att du har vetskapen om att du aldrig kommer kunna beskriva med ord.
Samtidigt känns det som ett bra avsked. Esbjörn Svensson dog helt plötsligt i år, med en skiva redo och allting. När det hände trodde jag inte att jag redan nu skulle ha förmånen att kunna gå till en butik, hem och sedan lyssna på den. Att den sedan är allt det där som livespelningarna jag såg var, men bättre, kunde jag inte veta. Så ni får det jag somnar in till idag.
e.s.t. - "Still" (mp3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar