Alltså, det är svårt att skriva om Esbjörn Svenssons bortgång. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av att skriva om något jag har använt lite som en ledsagare sedan jag gick ner mig en aning själv. Jag kommer ihåg 2004, när det började. Jag lyssnade en hel del på P2 och "Viaticum" hade precis kommit ut. Jag gillade kompositionerna, men mådde för dåligt för att egentligen kunna uppfatta storheten i dem. 2005 dog en familjemedlem efter en tids sjukdom, och jag åkte till något slags lagerhus där de sålde skivor innan begravningen bara för att kolla. Kommer ihåg att jag köpte Neu!, Primal Scream och även e.s.t.:s "Seven Days Of Falling".
Sedan dess har jag varit fast. Jag har hört det mesta man kan höra och så, sedan såg jag även trion under båda deras spelningar på Linköping Jazz & Blues 2007. Det var makalöst bra spelningar, och efter den sista går jag ut för att ta en cigarett. Jag står där och röker, då någon ur bandet plötsligt ställer sig ensam en bit bort. Jag börjar fundera på om jag ska gå dit och tacka för musiken, och vad den betytt för mig under de här åren, men samtidigt känner jag att det kanske räcker med att bara stå där jag står och röka vidare. Något slog i mig att det kanske inte var någon större poäng att gå fram och prata om något så bra att du har vetskapen om att du aldrig kommer kunna beskriva med ord.
Samtidigt känns det som ett bra avsked. Esbjörn Svensson dog helt plötsligt i år, med en skiva redo och allting. När det hände trodde jag inte att jag redan nu skulle ha förmånen att kunna gå till en butik, hem och sedan lyssna på den. Att den sedan är allt det där som livespelningarna jag såg var, men bättre, kunde jag inte veta. Så ni får det jag somnar in till idag.
" ”With Every Heartbeat”, en av förra årets största Sverigeexporter vad gäller singlar, var en låt som aldrig riktigt satte sig hos mig. Nog för att jag tyckte att den var bra, men den stämplade inget vidare intresse för att se fram emot det album som komma skulle. Det var inte förrän jag såg (konstig tillfällighet med tanke på att jag sällan ser på tv) Kleerup framföra låten ”3AM” tillsammans med Marit Bergman i Studio Virtanen som han blev intressant för mig. Låten var sedan tidigare ett avskalat b-spår från Marits singel ”Mama I Remeber You Now”, men var nu inbäddad i Andreas elektroniska ljudbild. Jag diggade som fan." (Källa: citerat från ethertune-recensionen på "Kleerup", läs hela här)
Nu några månader senare är "3AM" singel, vilket innebär en ny b-sida. "Throw Your Emotions In The Air", som spåret heter, är en låt där Andreas Kleerup åter själv agerar sångröst. Låten finns i en akustisk version på hans myspace, men gör sig såklart bättre i en elektronisk kostym och är inte alls dum. Fast han är inte direkt med på min topp tio-lista över bästa manliga sångare.
Då sjunger Linda Sundblad bättre, som han faktiskt gjorde en låt med till debuten, men som blev ett Itunes-exklusivt spår. Något som inte är ovanligt idag, men rätt dumt med tanke på att det är lätt att missa om man inte använder Ipod eller Itunes. Kleerup - Throw Your Emotions In The Air (mp3)
När Marcel Duchamp, Tristan Tzara och gänget under första världskriget till slut ledsnade rejält på allt vad bomber och granater hette framträdde dadaismen och därmed även vad som skulle komma att kallas anti-konsten; en form av skapande som motsäger samt satiriserar sig själv och sina anhängare - med allt vad det innebär. Bland de mest kända och inflytelserika skapelserna återfinns Duchamps "Fountain", en upp-och-ner-vänd urinoar som i och med denna smärre förändring fått ett helt nytt syfte. Jag menar, det går ju inte att pissa i den längre. I Forlìsprungna hardcorebandet Raeins låt "Tigersuit" från 2003 års "Il N'y A Pas De Orchestre"kan man utläsa en liknande provokation. Ifjol beskrev jag i en hemtenta hur dess refräng framträder som "(...) en metafor för den image individen, tack vare de konstanta pretentioner och den elitism aktörerna inom scenen medför, måste iscensätta för att hävda sig och erhålla/behålla sitt kulturella kapital bland omgivningen." Proklamationen i fråga är alltså den att scenen (i alla fall till viss del) är genomgående falsk och att aktörerna inom den snarare bryr sig om sin egen autencitet än musiken de skapar. Med andra ord ser vi återigen självsatiriserande och ifrågasättande konst, den här gången i form av en två och en halv minuter lång kaosartad screamodänga. Vajert. Tre år senare splittrades dock bandet medan diverse medlemmar koncentrerade sig till att fortsätta med de lokala kompisarna i La Quiete.
Nåväl, det jag egentligen ville komma fram till var att Raein nu är tillbaka med "Nati Da Altri Padri"; en sammanhängande skiva på blotta 17 minuter bestående av sex obetitlade låtar. Öppningsspåret förvånar med ett fascinerande trumsolo innan det kontrollerade oväsendet på riktigt bryter ut och håller sig albumet igenom. Visserligen tar låtarna på "Nati Da Altri Padri" sig inte riktigt upp i samma klass som några av de tidigare alstrena (jag tänker främst på "The King Is Dead", "Den Bästa Tiden I Våra Liv" och nämnda "Tigersuit"), men det går inte att undkomma det faktum att italienarna efter många påtryckningar från fans lyckats återvända med stil.
När Lykke Li släppte debuten "Youth Novels" i början av året fick hon ett svalt mottagande av mig. Jag tyckte dels att skivan var för lång, men främst att det blev lite kaka på kaka av det material hon knåpat ihop. "Little Bit"-epen tyckte jag var lagom.
Men det var då...
Nu sitter jag på varje fysiskt format av det hon släppt, och tycker utan tvekan hon levererat årets svenska skiva. Sedan är det fint att hon blivit en såpass stor export utomlands, där det finns ett stort intresse att remixa hennes låtar, av bland andra Fred Falke och Metronomy. Hennes senaste singel, "Breaking It Up", kommer själklart med ett litet släp av remixar i form av b-sidor. På sjutumsutgåvan återfinner man den nygamla Diskjokke-remixen på "Everybody But Me", och på den vanliga CD-utgåvan en lite småtrevlig remix på singelspåret av svenska Familjen.
Första gången jag hörde "Curves" var på Roskilde 2005. Det var ett extranummer, och en låt som ingen i publiken hade hört tidigare. Det var precis i början på deras "The Understanding"-turné och skivan hade släppts precis i dagarna, men hade läckt två veckor innan så vissa av oss var redan bekanta med de nya låtarna. Ja, förutom "Curves".Det var konsertens absolut finaste stund, och lät precis så som Röyksopp ska låta; mjuk basgång och harmoniska slingor. I efterhand blev "Curves" en liten snackis, och ganska efterfrågad på deras forum, och snart kom det fram att den agerade extraspår på den japanska utgåvan. Med andra ord, det skulle ta tid innan den skulle bli tillgänglig här.
Men...
I vanlig ordning brukar Japans extraspår få agera, just det, b-sidor. "Curves" fick till slut sin plats bakom den otroligt sliskiga singellåten "49 Percent" (som hade kunnat bli så jävla mycket bättre) på en Maxi CD. Som ni kanske förstått, väger "Curves" så otroligt mycket mer än singelspåret, och faktiskt, i princip hela "The Understanding" (bonuslåtarna inte inräknade).Låten visar hur lite som behövs för att skapa något helt fantastiskt, med rätt detaljer.
Brendan Gregoriy är skallig, irländare och bor i Barcelona. Trots att han innan 00-talet mestadels förhållit sig till metal, folk och industrial blev han därefter varse den charm som rent elektronisk musik kan inge. Techno föll honom särskilt i smaken och sedan 2005 är Gregoriy mer känd somChymera. Allt eftersom de ständiga tolvtumsutgivningarna på diverse bolag växer i antal är det nu dags för, ja, ännu en tolvtummare; den här gången på Connaisseur Recordings och dess särskilda etikett Supérieur. "Caprica Burning" är ett minimalt, dunkelt niominutersspektakel som på den sambetitlade singeln anländer med tillhörande Dave Ellesmere-remix. Självfallet är båda spåren givna, men originalmixen är den som står sig bäst.
The Alps är en trio från San Francisco och är ett av Type Records senaste tillskott. Det var för några månader sedan som bolaget på sin hemsida gick ut med information om deras kommande debut, "III". Jag blev rätt intresserad efter att ha läst presentationen av skivan, som beskrevs; "Sun-drenched progressive pop for the Italian horror film you never knew existed.". Dumt nog bjöd inte Type på något smakprov eller länkade vidare.
Så det var bara att leta. Det tog ett tag innan jag hittade deras myspace, eftersom det inte är den mest välbesökta, men den som söker den finner. Efter att ha lyssnat på två av albumets åtta spår måste jag säga det inte riktigt lät som jag väntade mig, men ändå tillräckligt bra för att sukta efter hela kakan. "III" väntas släppas i september.
Men And Women är till för regniga dagar med en cigarett i handen, blickandes ut mot vårdscentralen som mer eller mindre är allt jag ser från mitt fönster. Tillsammans med tankar på CSN-lån och viljan om att kanske se åtminstone lite av världen och "bredda vyerna" innan man till slut bestämmer sig för att bli en jävla högskoleingenjör. Alternativt en lång nattpromenad på sensommaren. Släpps den 19:e augusti digitalt.
(Här finns även en trevlig remix av Cousin Cole, som visar att han inte bara är rätt grym på att göra partydängor utan även inte är helt obegåvad när det kommer till annat.)
Mitt förhållande till Club 8 är inte så nära som jag egentligen skulle velat att det var. Fråga mig inte varför, eftersom jag tycker den typ av somrig drömpop Johan och Karolina gör är helt underbar. Speciellt lätt regniga sommardagar juni-juli. Ändå har jag detta omedvetet svala förhållande till dem.Deras senaste och sjätte album, "The Boy Who Couldn't Stop Dreaming" från förra året, gick även det förbi mig. Jag förstår inte hur jag funkar, hur kan man tycka om ett band utan att ens lyssna på det (ofta eller mer än sällan)?
Hur som helst, deras senaste singel, "Jesus, Walk Walk With Me" är en mycket fyllig release med fyra spår som backup, två remixar av singeln och två helt nya låtar. Andra spåret, "What I'm Dreaming Of Is Something I Could Have" är enligt mig mycket starkare än singeln (hög mysfaktor utlovas), även om den låter som det mesta Club 8 gjort tidigare. Den ena remixen, som är gjord av Jimahl, är även den bättre och har en längd på hela 8 minuter. Resultatet? Balerisk slowpop!
él Records-legenden Kevin Wright har ständigt fullt upp. Efter att ha genomfört en verkligt fin spelning på årets upplaga av popfestivalen Rip It Up tillsammans med Sarah Nyberg Pergament i form av The Dreamers visar han återigen upp sin Bossa Nova-fascination, dock med ett annat projekt. The Party And The Guests innefattar, förutom honom själv, Boll Bundy från The Rebecas och tillsammans utgör de ett finlirande hopkok med grova filmassociationer; The Party And The Guests, eller O Slavnosti A Hostech, är en kontroversiell tjeckisk nya vågen-rulle av Jan Nemec och dessutom nämns både Nino Rota och Ennio Morricone bland influenserna. Hittilldags återfinns bara en samling demolåtar till hands, men troligen lär de släppa något konkret inom en snar framtid. Något annat vore väldigt konstigt. Lyssna här
En av de finare sakerna med att skriva upp sig (alternativt bli uppskriven på) en mailinglista är att ibland så dyker det upp saker man inte skulle hittat på andra vägar. Totally Michael var kanske inte den viktigaste beståndsdelen, lyckomässigt sett, över just detta mail utan snarare vilka det är som står för remixandet. Miami Horror är en av mina personliga favoriter på den elektroniska scenen och jag kan glatt presentera ett 80's happy pill från Australien, döpt efter skådespelerskan med efternamnet Ryder.
Jag har väntat länge på den här. Ulrich Schnauss senaste singel-Ep som uppföljare till enligt mig förra årets bästa album, "Goodbye". Inte helt oväntat var det "Stars" som blev det utvalda spåret att agera singel, och precis som på "Quicksand Memory Ep" är det tre b-spår. Jag måste tyvärr säga att jag är lite besviken, då materialet känns ganska vekt. Förutom en helt onödig och förkortad edit på "Stars", så följer två hyggligt trista remixar av Andrew Prinz (från Mahogany) och Maps, samt orginalversionen på "Look At The Sky" (Den var även med på "Quicksand Memory Ep", men som var en (understryk makalös) remix av Rob Mcvey).
Det är ungefär fyra år sedan som Kings Of Convenience andra skiva "Riot On An Empty Street" släpptes. Längtan efter deras uppföljare är väldigt stor hos mig (som jag tveklöst delar med många andra) och som förhoppningsvis kommer någon gång under 2009. Det är verkligen på tiden, men förlåtande då duon ändå varit aktiva på varsitt håll. Erlend med The Whitest Boy Alive, Eirik med Kommode.
På "Riot On An Empty Street" gästade ingen mindre än Leslie Feist (Feist), som med sin närvaro gjorde skivan mer än komplett, men dock på för få låtar. Jag känner alltid samma sak precis när hon börjar sjunga på "The Build-Up", att hur jävla rätt det är, och att jag vill ha mer. Då kan ni tro att jag blev överförtjust när jag förra året upptäckte att det existerade en duettversion med Feist på "Cayman Island", fast i en kortare version. Vanligtvis har jag stor koll på Kings Of Conveniences släpp, men vinylsjuan av singeln "Know-How" hade helt undgått mig, där nämnda låt var b-sida. Den är inte bättre än orginalversionen, men helt klart ett förtjusande alternativ.
Låten är idag inte lika svår att få tag på som då, men jag betvivlar att en vinylripp i bra kvalité är att tillgå, som här dessutom är spelad för första gången. Njut.
Sedan flera år tillbaka har Rex The Dog slängt ur sig extremt trevliga electrolåtar och nya singeln, I Can See You, Can You See Me?, är även den en liten juvel. I höst kommer Rex med sitt debutalbum, som innehåller både nya, gamla och nygamla låtar. Det finns till exempel en ny version av fantastiska Maximize, med titeln Maximize 2008. Följdfråga: Hur maxad kan en låt egentligen bli?
Titta på videon till "I Can See You, Can You See Me"? ovan, och ladda ner Rex' egen klubbmix nedan:
För att fortsätta på Junior Boys-temat från Victors inlägg tänkte jag här ägna några rader åt ett annat projekt med anknytningar till den kanadensiska popduon. Innan Junior Boys slog igenom med "Birthday/Last Exit"-EP:n var en (mörk) herre vid namn Johnny Dark med i bandet. Efter att ha lämnat Junior Boys och släppt en solo-EP förenade sig denne mörke herre med disco-killen San Serac och bildade Stereo Image.
Stereo Image, vars kanske-inte-så-jätte-fyndigt betitlade debutalbum "S/T" släpps senare i höst, påminner inte så lite om Johnny Darks förra band med sin smådystra electropop, men har kvaliteter stora nog för att slippa fortsatta jämförelser.
Även om Seattle främst förknippas med grunge, Space Needle och en viss film med en viss Tom Hanks existerar där dessutom uppenbarligen experimentella bandkonstellationer, vilket uppslutningen The Dead Science inte minst påvisar. Trion, vars två tidigare fullängdare utgivits på Absolutely Kosher, är för tillfället aktuella med en sjutumssingel på anrika Constellation Records och i slutet av augusti/början av september beräknas dessutom ett nytt album betitlat "Villainaire" släppas på nämnda bolag.
Det hela handlar om en jazz- och rockinfluerad ganska arty pophistoria - utsvävande, men ändå klart melodisk. Victor hävdar att Sam Mickens röst påminner om Thom Yorkes, men jag förknippar den nog snarare med en maskulin (om än inte riktigt lika falsettfylld) version av Shara Wordens dito. Hur det nu än förefaller sig är det väldigt bra, och i sinom tid helt klart värt att ta en närmre titt på.
Efter de tidigare samarbeten Morgan Geist och Junior Boys sångare Jeremy Greenspan haft är det ingen större överraskning att Jeremy skulle agera gästsångare på "Double Night Time", Morgans kommande album. För de som har koll på Geist vet att han är grundare av labeln Environ Records (där b.la. Kelley Polar hör hemma) och har inte släppt ett soloalbum på tio år. Han producerar melodisk techno-pop med mustigt sound, släta detaljer, och har en skön tillgänglighet.
"Double Night Time" är helt fantastisk, och tack vare Jeremys medverkan på fem av de nio spåren (resten intrumentala) får skivan en härlig karaktär och släcker på ett sätt den törst man har efter ett nytt album med Junior Boys. Nedan kan ni ta del av "City Of Smoke And Flame", som Jeremy varit med och skrivit, och den utsökt intrumentala"Nocebo".
För ungefär en timme sen klev jag in genom min ytterdörr efter att ha spenderat de senaste fem dagarna på Emmabodafestivalens camping. Överlag var det fantastiskt trevligt och det ska bli intressant att se vad jag kommer att titta tillbaka på med mest glädje när jag väl lyckats smälta alla intryck, solat bort linnebrännan och så vidare. En av akterna som jag redan nu vet kommer att hoppa in på min topp 3-lista över årets artister är Sveriges mesta "internetstyleghettometaltechboys" - husarmen var konstant i luften och det, alla ni indiekids därute, är alltid ett bra betyg. Den första låten är deras senaste släpp i en-låt-per-månad-serien och den andra är en kärleksfull remix på en av de bästa låtarna från ett av rockvärldens absolut bästa band någonsin. Straight outta Russia, här får ni lite Dmitry Fyodorov. Dmitry Fyodorov - Wolfbrigade(mp3)
Finfina Berlinbaserade Morr Music associerar jag främst med ett ord; mys. Undertecknad trivs nämligen, vid lyssnande på bolagets artistkatalog, bäst i ett mörkbelagt rum med spöregn piskande emot fönsterrutan tillsammans med en stor kopp té samt en herrans massa skorpor. Vare sig det aktuella lyssningsmomentet är Lali Puna, Manual, Isan eller The Notwiståterkommer ständigt nyligen nämnda term. Att inrätta en boning för hemtrevnad i musikalisk form torde vara det som Thomas Morr hade i åtanke när han 1999 grundade bolaget i fråga, och om det nu så voro har han onekligen lyckats.
Italienske Andrea Mangia går under pseudonymen Populous och har sedan tidigare två Morr-album bakom sig. På nya ”Drawn In Basic” tar han hjälp av Mike McGuire, alias Short Stories, och skapar – likt många andra inom Morrs artiststall – laptopelectronica någonstans i gränslandet mellan ambient, IDM och shoegaze. Det hela är en välljudande historia som växlar mellan reverbigt oväsen á la My Bloody Valentine light och lågmälda elektroniska poppigheter i stil med Benjamin Coopers alster. Det är fint, det är stämningsfullt och framför allt är det just oerhört mysigt. ”Drawn In Basic” inger en atmosfär som gång på gång får mig att sukta efter en hemmakväll likt den ovan nämnda. Särskilt skorporna är essentiella för att den rätta sinnesfriden ska infinna sig, och inmundigas gärna med marmelad. ”Drawn In Basic” släpps på Morr om cirka en månad.
B-sidor, en historia för sig. Borttagna alster som kanske inte riktigt passade in, eller som helt enkelt inte blev bra nog för att representera artisten/bandet på det aktuella skivsläppet. Lyckligtvis brukar dessa låtar få hänga med i bagaget och agera lillasyster till storebror, som är singel (För att tala klarspråk, singelsläpp med b-sida). B-sidor är ofta i mitt tycke, väldigt bra låtar och i många fall bättre än den tänkt starkare singeln/hiten. Detta är något vi vill lyfta fram, och dela med oss av lite mindre lättfunna guldkorn. Därför introducerar ethertune B-fredag, där det varje fredag bjuds på en b-sida i kvalitativ form.
Först ut är The Whitest Boy Alives cover på Morgan Geists housedisco-låt 24K. Låten i sig är inte speciellt okänd för de som brukar hänga på TWBA's myspace, men kanske inte är den lättaste att få tag på i en rättvis ripp, då den hör hemma som b-sida till Burning på en vinylsjua. Så njut, 24K i en varm, härlig vinylripp.
ethertune är som mycket annat på webben, skitsnack med viljan att påverka, i detta fall om ämnet musik. Sen är det en annan sak hur man vill gå till väga. Vi vet att vi är överflödiga, men vill ändå vara ett alternativ.
ethertune var i begynnelsen en musiksida som tipsade om gammal som ny musik, i form av korta recensioner. Den gamla sidan hittar ni här.
Contact
If you want to get in touch with us (like want us to remove any of the sound files), please don't hesitate to contact us at ethertune[a]gmail.com
Alltså, det är svårt att skriva om Esbjörn Svenssons bortgång. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av att skriva om något jag har använt lite som en ledsagare sedan jag gick ner mig en aning själv.
