Vid ett flertal tillfällen under min skoltid (mellanstadiet/högstadiet), när vi hade musiklektioner, satt vi tillsammans med läraren och frågade varandra vad vi lyssnade på för musik. Jag kommer inte ihåg vad jag eller någon annan svarade (troligen ganska meningslösa svar), men jag vet att vi alla var eniga om att dansband, klassiskt och opera var något vi inte gärna lyssnade på. Jag menar, det var ju något töntigt, något som den äldre generationen kunde få ha för sig själva medan vi själva gick loss till feta baser och osammanhängande melodistrukturer.Jag vet att jag föll för grupptrycket, eftersom jag tidigt i unga år lärt mig uppskatta klassiskt musik via SVT:s testbild. I främsta synnerhet Erik Satie, där hans kompositioner Trois Gymnopédies ofta spelades, som jag idag klassar som världens någonsin bästa låtar, alla kategorier. Fast som sagt, i klassen var det inte direkt något man talade högt om.
Keith Kenniff; ljudkonstnären likaså multi-aliaset (mest känd som Helios) är vad jag skulle vilja kalla en modern efterträdare till Satie's stillsamma enkelhet. Under namnet Goldmund gör han nätta och försiktiga pianokompositioner i all eftertänksamhet. Nu i dagarna släpptes hans andra fullängdare "The Malady Of Elegance" på Type Records. Det är tveklöst ett av de album jag sett mest fram emot 2008, och var inte helt oväntat en värdig uppföljare till debuten "Corduroy Road" från 2005. "The Malady Of Elegance" känns mer sammanhängande, vassare och med en närvaro som är helt fantastisk, speciellt när man hör Keith trycka till pianopedalerna.
Omslaget, som man kan tro gestaltar någon släkting till Keith, är faktiskt ingen han känner. Fotot är taget av fotografen Linus Lohoff, för ungefär för två år sedan.
Goldmund - The Gardener (mp3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar