skip to main |
skip to sidebar
I väntan på att Studio ska sluta göra (förvisso fantastiska) remakes av andras låtar och släppa lite nytt eget material så bjuder Private Stash oss på en befriande lång låt som strävar åt samma håll som förstnämndas Out There, även om slutresultatet ter sig ganska annorlunda.
Private Stash - When My Condition Is Alright (mp3)
"Musik man sover till", det är vad min käre lillebror kallar den inte alltid så lättillgängliga genren ambient. Han tycker att man lika gärna kan öppna fönstret om man vill lyssna på harmoniskt regn, vinden i träden, eller att man till och med åka till havet för att lyssna på vågor. Jag kan förstå hans överdrivna påstående, och att han inte är ensam om att tycka det, men ambient är så mycket mer än bakgrundsljud. Det handlar om känsla och atmosfär. Ambient är musik som besvarar de känslorna man inte får i enkelriktad pop och rock etc. Hur låter egentligen en mörk stad? Hur låter en mörk och regnig natt i bilen på motorvägen? Eller när man smyger omkring ensam på ett hotell om natten?
Som ni märker är det tema mörker.
Marconi Union, en skygg duo från Manchester bestående av Richard Talbot och James Crossley vet precis hur det skall låta. På deras senaste alster, "A Lost Connection", har de spunnit vidare på den fantastiska ljudbild de fann på föregångaren "Distance" från 2006. Det är rock, elektronisk lugn rock med försiktiga beats, ljudvågor och lika närvarande som avlägsna melodier, och som helst skall upplevas efter mörkrets inbrott. Personligen skattar jag "A Lost Connection" som ett av årets album och jag kan konstatera att 2008 har varit ett starkt år vad gäller efterlängtade uppföljare.
Efter lite problem med sitt bolag och en försenad release beslutade Marconi Union att i förhand släppa skivan digitalt i början av Juni, och kan erhållas för en billig summa från deras hemsida.
Marconi Union - Interiors (mp3)
Vid ett flertal tillfällen under min skoltid (mellanstadiet/högstadiet), när vi hade musiklektioner, satt vi tillsammans med läraren och frågade varandra vad vi lyssnade på för musik. Jag kommer inte ihåg vad jag eller någon annan svarade (troligen ganska meningslösa svar), men jag vet att vi alla var eniga om att dansband, klassiskt och opera var något vi inte gärna lyssnade på. Jag menar, det var ju något töntigt, något som den äldre generationen kunde få ha för sig själva medan vi själva gick loss till feta baser och osammanhängande melodistrukturer.
Jag vet att jag föll för grupptrycket, eftersom jag tidigt i unga år lärt mig uppskatta klassiskt musik via SVT:s testbild. I främsta synnerhet Erik Satie, där hans kompositioner Trois Gymnopédies ofta spelades, som jag idag klassar som världens någonsin bästa låtar, alla kategorier. Fast som sagt, i klassen var det inte direkt något man talade högt om.
Keith Kenniff; ljudkonstnären likaså multi-aliaset (mest känd som Helios) är vad jag skulle vilja kalla en modern efterträdare till Satie's stillsamma enkelhet. Under namnet Goldmund gör han nätta och försiktiga pianokompositioner i all eftertänksamhet. Nu i dagarna släpptes hans andra fullängdare "The Malady Of Elegance" på Type Records. Det är tveklöst ett av de album jag sett mest fram emot 2008, och var inte helt oväntat en värdig uppföljare till debuten "Corduroy Road" från 2005. "The Malady Of Elegance" känns mer sammanhängande, vassare och med en närvaro som är helt fantastisk, speciellt när man hör Keith trycka till pianopedalerna.
Omslaget, som man kan tro gestaltar någon släkting till Keith, är faktiskt ingen han känner. Fotot är taget av fotografen Linus Lohoff, för ungefär för två år sedan.
Goldmund - The Gardener (mp3)
I väntan på att Studio ska sluta göra (förvisso fantastiska) remakes av andras låtar och släppa lite nytt eget material så bjuder Private Stash oss på en befriande lång låt som strävar åt samma håll som förstnämndas Out There, även om slutresultatet ter sig ganska annorlunda.
"Musik man sover till", det är vad min käre lillebror kallar den inte alltid så lättillgängliga genren ambient. Han tycker att man lika gärna kan öppna fönstret om man vill lyssna på harmoniskt regn, vinden i träden, eller att man till och med åka till havet för att lyssna på vågor. Jag kan förstå hans överdrivna påstående, och att han inte är ensam om att tycka det, men ambient är så mycket mer än bakgrundsljud. Det handlar om känsla och atmosfär. Ambient är musik som besvarar de känslorna man inte får i enkelriktad pop och rock etc. Hur låter egentligen en mörk stad? Hur låter en mörk och regnig natt i bilen på motorvägen? Eller när man smyger omkring ensam på ett hotell om natten?
Vid ett flertal tillfällen under min skoltid (mellanstadiet/högstadiet), när vi hade musiklektioner, satt vi tillsammans med läraren och frågade varandra vad vi lyssnade på för musik. Jag kommer inte ihåg vad jag eller någon annan svarade (troligen ganska meningslösa svar), men jag vet att vi alla var eniga om att dansband, klassiskt och opera var något vi inte gärna lyssnade på. Jag menar, det var ju något töntigt, något som den äldre generationen kunde få ha för sig själva medan vi själva gick loss till feta baser och osammanhängande melodistrukturer.