ethertune

The Datsuns | Headstunts

2008-11-02T22:48:00.008+01:00

Året var 2004 och platsen var Atlantis-scenen på Hultsfredsfestivalen. Det jag såg där är det som jag sedan dess refererat till som "den bästa spelningen jag någonsin sett" och även om jag älskade The Datsuns redan innan, så älskade jag dem ännu mer efter det. Jag brukar se mig själv som en rockens man, åtminstone började mitt riktiga musikintresse med just rocken. I ärlighetens namn så lyssnar jag inte lika på mycket rock'n'roll längre, i jämförelse med andra genrer - men jag lyckas alltid bli lite kär igen när gamla favoritband släpper nytt.

The Datsuns - Yeah, Yeah, Just Another Mistake (mp3)

2008-10-30T16:47:00.004+01:00

Jag är arg, för i april spelade Audrey på Debasers scen nere vid Slussen. Det kostade 100 kronor i dörren och jag kunde inte gå. Jag visste att de skulle släppa eller precis hade släppt en ny skiva, då det var sådan där releasespelning. Men jag kunde inte gå, och jag ville gärna gå.

Så, här sitter man ett halvår senare. Har skivan på vinyl, men den första låten jag hörde är den som fortfarande gör mest intryck. Den heter "Big Ships" och jag tror att den handlar om olycklig kärlek. Stön i början och genom hela låten riktigt vackra melodier. Oftast låter det skört, som om man precis har varit med om ett uppbrott.

Med denna låt tycker åtminstone jag att Audrey faktiskt återigen visar på att vara det bästa popbandet Sverige har vid släpptillfället. Inte för att det har kommit något bättre sedan dess, men sedan utger jag mig heller aldrig för att ha koll.

Audrey - "Big Ships" (mp3)

B-fredag | Parker Lewis - Heart Rate Hill

2008-10-24T16:52:00.000+02:00

Jag vågar inte lyssna på "Heart Rate Hill" längre. Anledningen är att jag ligger alldeles på gränsen till att ha lyssnat sönder den, och då får det lika gärna vara ett tag framöver för säkerhets skull. Men ni får såklart inte missa detta guldkorn om det råkat gå er förbi!

Parker Lewis har omarbetat titellåten på Kalle J:s debutplatta "Om Du Lyssnar Noga" och resultatet är helt fantastiskt. När ljudet på Kalle J-skivan ibland var lite platt (även om melodierna var fina) så har låten här i sin nya form fått en helt ny volym, mycket tack vare sången av Matilda från Mixtapes And Cellmates. I väntan på att Parker Lewis ska släppa sitt album ska jag försöka låta bli att lyssna på "Heart Rate Hill" av ovan nämnda anledning, men jag hoppas att ni inte gör det.

Parker Lewis - "Heart Rate Hill" (mp3)

The Naked Souls | Shady Ways Anticlockwise

2008-10-20T16:20:00.006+02:00

Det är rätt kul när man tänker på hur Soulseek var förr i tiden. Jag satt rätt mycket i shoegazerummet och hittade diverse sällsynta singlar av det mesta man ville åt. Problemet med shoegaze är dock att det inte är någon större variation mellan banden. Antingen gick man efter Cocteau Twins eller My Bloody Valentine, varpå man sedan la på valfri "unik" influens.

Jag tror jag var rätt besatt av shoegaze i ungefär två år, sedan dog det ut helt. Jag lyssnar visserligen fortfarande på vissa äldre artister och försöker ta mig tiden att kolla in nya skivor också. Oftast slutar det i att man lyssnar tre låtar in, stoppar och slänger på Donna Summer bara för att kunna förtränga vad man just gjorde (fungerar dock inte med senaste, då den ger motsatt och värre effekt).

Om man bortser från de band som var mer definierande av stilen till en början, och kan räknas på mindre fingrar än du har på en hand, är det nästan bara ett annat band jag numera slår på lite när jag känner för det. De kommer från Tjeckien, släppte en enda skiva 1995, turnerade lite med Stereolab och kom på att ingen ändå köpte skivan samt la av ungefär där.

Bandet heter The Naked Souls och skivan heter "Shady Ways Anticlockwise". Musiken påminner en hel del om Slowdive, däremot är rösten ganska unik för stilen. Att det sedan räcker för att få igång mig säger allt...

The Naked Souls – "Victoria" (mp3)

Blandade Artister | Cosmic Balearic Beats Vol. 1

2008-10-19T17:32:00.004+02:00

När ett bolag som Eskimo Recordings väljer att ge ut en kompilation som både inne håller "Balearic" och "Beats" i titeln kan man inte annat än bli exalterad. Eskimo Recordings är kända för att ha ett stall med artister som producerar kvalitativ discohouse, som Lindstrøm & Prins Thomas, Aeroplane och L.S.B. för att nämna några av dem. På kompilationen medverkar dock inga av bolagets egna artister, utan lite spridda akter, som alla delar kärleken till det funkiga och baleariska discosundet. En sak är väldigt säker, man lär inte stöta på en bättre samling låtar innan årsskiftet, den saken är säker. Det här är ju för fan det bästa som hänt hemmafesten sen, ja, jag vet inte när.

Här är två smakprov från skivans 13 låtar.

Rubber Room - Cockroach (mp3)

Lovelock - Don't Turn Away (From My Love) (mp3)

B-fredag | Air - High Point

2008-10-17T14:58:00.005+02:00

Jag började lyssna på Air när de släppte sitt (understryk svåra) andra album "10 000 Hz Legend". Den kalla ljudbild som framstod på skivan är inget de direkt återanvänt på senare tid, utan mer satsat på den mjuka värme som gjorde debuten "Moon Safari" till den klassiker som den är idag. Jag förstår det, men samtidigt så har de också tappat mitt intresse när de väljer en sådan självklar och enkel väg. Jag menar, "Electronic Performers" och "How Does It Make You Feel?" tillhör ju ändå några av duons bästa låtar.

Deras senaste skiva, "Pocket Symphony" från 2007, är en helt okej historia. Nicolas började experimentera med det japanska instrumentet Koto och min forna popidol Jarvis Cocker medverkade på två spår (ja, ett ytterligare spår med honom fanns på download-utgåvan) framhävde en schyst "Jag är så jävla bakis"-känsla i rösten, men mer än så var det egentligen inte.

Trots det så köpte jag skivans promotion-singel "Once Upon A Time" på sjutumsplast. Det gjorde jag av den här enkla anledningen; b-sidan, med hopp om att de kanske vågat producera en låt som tog ut svängarna lite. Så var inte fallet, men oj vad vacker den var/är.

Och nej, jag förstår inte heller vart jag vill komma.

Air - High Point (mp3)

Air Formation | Things That Don't Exist

2008-10-15T21:52:00.001+02:00

Jag säger såhär, istället för Glasvegas. Resten är upp till er.

Air Formation - The Things That Don't Exist (mp3)

MSTRKRFT | Bounce

2008-10-14T20:11:00.007+02:00

Idag började jag mitt nya liv - ännu en gång. Träning tre gånger i veckan, innebandy med jobbgubbarna (haha) en gång i veckan, bra kost, ingen rökning och så vidare. Suck, vi får se hur det här går.

ALL I DO IS PARTY

MSTRKRFT - "Bounce Feat. NORE (The Bloody Beetroots Remix)" (mp3)

B-fredag | Slint - Rhoda

2008-10-10T16:50:00.008+02:00

Det finns en del som hävdar att rocken är död, för att sedan sätta sig ner och avnjuta "Exile On Main Street". Sedan finns det folk som säger att postrocken är död, men de är oftast tillräckligt nyfikna för att hitta något annat. Men idag är det återigen en tillbakablick till, beroende på hur man ser på saken, 1989 eller 1994.

Slint hade släppt albumet "Tweez" samma år på Jennifer Hartman Records, vilka då kom med en utannonsering av en EP. EP:n kom aldrig ut där, då Slint bytte bolag till Touch & Go. Där släppte dem sedan "Spiderland" 1991, vilket är en av de stora favoriterna här i hemmet. Efter den skivan la bandet av, så vi kan säga att det var rätt tyst.

Fram tills 1993, då Touch & Go släppte "Tweez" på nytt. På något sätt kom de också underfund med att EP:n var inspelad, men uppenbarligen skrotad. 1994 såg världen skymten av den, även om ingenting på den egentligen hade någon titel och också var helt instrumentalt. B-sidan visade sig vara en återinspelning av låten "Rhoda", som sopade banan med originalet. A-sidan var svårare, då den var helt ny, men den visade sig heta "Glenn".

Det bästa sättet att sammanfatta Slints musik bör vara ett citat från tidningen Melody Makers recension av "Spiderland", skriven av mannen som spelade in första albumet och EP:n åt dem – Steve Albini:

"Ten fucking stars"

Slint - "Rhoda" (mp3)

Helios - Refraction (Feat. Hollie Kenniff)

2008-10-09T08:45:00.006+02:00

Som många säkert redan vet, så väntas ett nytt album med Helios, kallat "Ceasura", som väntas släppas 11 november. Ett album jag personligen längtat mest efter i år, och att döma av ljudklippen från varje låt på skivan så verkar det vara en lovande uppföljare till "Eingya" från 2006, som inte bara var det årets bästa album, utan ett av de bästa någonsin. Jag väntar otåligt på "Ceasura".

Tur är väl då att Keith (Helios) vet hur man botar otålighet. I april i år så utannonserade han "Song-A-Month", då han en gång varje månad lägger upp en låt för gratis nedladdning, tidigare outgivna och som inte kommer vara med på "Ceasura". I början följde han det troget, men i augusti så gjorde han en omfattande flytt så inget har dykt upp sedan dess. Ja tills nu.

Den senaste låten heter "Refraction" och är en låt han gjort tillsammans med sin fru, Hollie. Resultatet är ganska oväntat (fast bra), med tanke på hur det låtit tidigare när han gjort något med henne, i projektet Mint Julep (rekommenderas).

Helios - Refraction (Feat. Hollie Kenniff) (mp3)

Tidigare Song-A-Month:

Helios - Isoline (mp3)

Helios - Land Father (mp3)

Helios - Radiohead Mix (mp3)

Helios - Coalescence (mp3)

Höstlöven | Steg För Steg

2008-10-06T22:53:00.007+02:00

Den senaste tiden har till stor del representerats av pop på svenska (som Nordpolen, PATS, Människor utan gränser och Samtidigt som) för min del, så timingen för Höstlöven hade knappast kunnat vara bättre.

Kanske är det så enkelt att alla texter blir starkare och effektivare på ens modersmål. Klart är i alla fall att mjuk och vacker sång höjs flera snäpp i kombination med en enkel bärande syntstråkslinga som i det aktuella fallet, och jag kommer låta Höstlöven bära mig genom vardagen ett bra tag framöver.

Höstlöven - Steg För Steg (mp3)

Empire Of The Sun | Walking On A Dream

2008-10-04T11:43:00.011+02:00

Empire Of The Sun är ett samarbete mellan Luke Steele från The Sleepy Jackson och Nick Littlemore från Pnau. Jag vägrar dock att se detta som "bara" ett samarbete, alternativt ett sidoprojekt, när jag mer eller mindre har bestämt mig på förhand att det här är en av årets skivor efter att ha lyssnat på titelspåret nästintill oavbrutet i flera veckor. En helt fantastisk låt, jag finner inga bättre ord att beskriva den med. Så förväntningarna var skyhöga när jag köpte "Walking On A Dream" och de är delvis infriade.

De första fyra låtarna är inget annat än underbara. En möjlig anledning till att jag inte skriver det om hela skivan är att jag spelar om dessa fyra låtar på repeat och jag har inte hunnit bilda mig en uppfattning på superlativskalan om resten än. De andra låtarna är, for the record, verkligen inte dåliga och även om det här kanske är ett ganska oortodoxt sätt att skriva en recension så är jag, redan nu, helt lyrisk över "Walking On A Dream" och Empire Of The Sun är för mig ett kärleksbarn vars föräldrar är Prince och deras landsmän Cut Copy. Samt en gnutta solnedgång, Hawaii och den yttersta yttre rymden.

Empire Of The Sun - Half Mast (mp3)

Eero Johannes | Eero Johannes

2008-09-27T21:41:00.001+02:00

Skweee är, trots diverse lästa artiklar berörande ämnet, för mig en relativt ny företeelse - vilket jag ångrade när jag nyligen lade vantarna på Eero Johannes självbetitlade debutalbum. Jag fick nämligen intrycket av att jag borde tagit tag i det aktiva lyssnandet för längesedan då fascinationen för finnens funkiga lekfullhet är stor. Det här är Planet Mus första skweeesläpp och, så vitt jag kan utläsa, även det enda som inte härstammar från de båda skandinaviska skivbolagen Flogsta Danshall och Harmönia. Bland Planet Mus tidigare utgivna akter hittar vi även, förutom µ-Ziq själv, Benga, Kettel och Venetian Snares. Helt okej, om man säger.

Skivan i fråga är späckad med söta melodier och snirkliga basgångar mitt bland alla sköna beats och breaks. Det är jämnt, men givetvis återfinns ett par utstickande spår där "We Could Be Skweeeroes" och "Natt I Spårvagnen" utgör två sådana. Den tidigare nämnda för delvis tankarna emot hiphop med ett stänk glitch (även om jag inte riktigt kan sätta fingret på en klarare association, emellanåt får jag starka chipmusikkänningar av det hela) medan den senare är en skönt funkig historia och kanske skivans starkaste spår. Nämnas bör även att "Natt I Spårvagnen" fungerar jättebra att mixa ihop med Fatboy Slims "Fucking In Heaven".

Eero Johannes - "Natt I Spårvagnen" (mp3)

Bonus
Eero Johannes - "We Could Be Skweeeroes" (mp3)

B-fredag | Sambassadeur - Crooked Spine

2008-09-26T09:29:00.006+02:00

På Sambassadeurs självbetitlade debut så samsades bandets sångare Anna Persson och Daniel Permbo om att sjunga, antingen tillsammans eller var och en för sig. Något som jag tyckte var väldigt fint, och deras röster var som gjorda för melankolisk lo-fi. Dock fanns det dem som inte tyckte att Daniel sjöng speciellt bra, och att Anna lika gärna kunde tagit hans plats. Ja, fakta, sjunger bättre, men det man inte har i stämbanden har man i hjärtat och leverar känsla, något Daniel verkligen kan.

När deras uppföljare "Migration" kom förra hösten hade flera förändingar skett. Produktionen hade högre klass, soundet hade fått en helt annan styrka, och så, Daniels röst hade fått ge vika för Annas. Fråga mig inte varför, men jag tror en av anledningarna är ovanstånde resonemang, och vips medverkade han på ytterst få spår. Jag klagar inte, men jag saknade hans medverkan, så därför blev jag väldigt glad när skivans andra singel släpptes, "Final Say". Väldigt bra låt, Anna gör en av sina bästa sånginsatser någonsin, men hon är inte ensam, eftersom Daniel framför sin absolut bästa på b-spåret "Crooked Spine".

Singeln släpptes tidigt i våras, och det är faktiskt den jag plockat upp framför "Migration" när jag vill lyssna på Sambassadeur (jag har en tillfällig paus, så det blir i mindre doser). Jag är nämligen väldigt förtjust i singelutgåvor där a- och b-sidan väger lika mycket, precis som Annas och Daniels röster gör.

Sambassadeur - Crooked Spine (mp3)

Tiger Lou | A Partial Print

2008-09-23T15:25:00.007+02:00

De elektroniska inslagen är mer markanta än tidigare, det var det första jag reagerade på. Sedan har ju Tiger Lou i sig alltid varit lite depp, ett tema som väl återanvänds på bandets kommande tredje album, "A Partial Print". Mitt förhållande bandet är inte direkt tight, men då och då plockar jag upp deras skivor. Föregångaren "The Loyal" lyssnade jag väldigt mycket på under mitt sista gymnasieår och ibland spelade den på våra graf/design-lektioner. Det resulterade att ganska många undrade vad det var, så jag fick namedroppa låtnamn på papper så de i efterhand kunde ladda ner hemma.

Jag vet inte om de positiva reaktionerna varit likadana med "A Partial Print", eftersom skivan inte är lika direkt i sitt sound som föregångarna, men som med det mesta, allt tar sin tid. Låten "Odessa" är ett bra exempel, som börjar med Rasmus Kellermans ängsliga röst endast uppbackad av orgel, men som till slut mynnar ut i både kör och elektroniska trummor. Ja, jävligt bra, bara den får tid.

Tiger Lou - Odessa (mp3)

Hello Saferide | More Modern Stories From

2008-09-20T16:40:00.005+02:00

Jag tycker betydligt bättre om Hello Saferide än vad jag tycker om Säkert!. Jag tycker inte illa om Annika Norlins svenska alter ego men det är någonting i hennes textskrivande som passar sig bättre på engelska. Jag funderade över exakt vad det är jag gillar med hennes texter och jag kom fram till samma slutsats som när jag funderade över samma sak tidigare i år, när Markus Krunegårds solodebut släpptes. Denna gång så formades det ett uttryck i mitt huvud som jag med största sannolikhet inte är den första att använda, men som ändå fick mig att le - poprealism. Vilket fantastiskt ord, haha.

I jämförelsen mellan denna och den föregående "Introducing Hello Saferide" så är det två saker som sticker ut. För det första så är inte texterna riktigt lika banalt charmiga denna gång, de känns mer ärliga. Den andra stora förändringen ligger i produktionen. När Norlin intervjuades i P3 Populär så talade hon om sitt ogillande av elgitarrer under inspelningen av den föregående skivan (därav saknaden av dem) och hur hon inför denna skiva gjorde en helomvändning och nästan uteslutande har använt elgitarrer. Resultatet blev bland annat en ljudbild som i en större utsträckning talar om Hello Saferide som ett sammansvetsat band och inte "bara" en soloartist. Vilket förstås är positivt och betyget blir en HELGJUTEN SKIVA, av 5 möjliga.

Hello Saferide - Travelling With HS (mp3)

B-fredag | My Bloody Valentine - Instrumental B

2008-09-19T19:10:00.003+02:00

Det här är ett beställningsjobb jag verkligen inte ville ha just nu. Någon ber mig skriva om en 7" jag har och som jag inte kan lyssna på. RIAA-steget har gått sönder totalt, och ett nytt kostar 3700. Köper ingen budgetskit igen, speciellt inte efter att ha skaffat ny skivspelare och redan börjat spara till nytt RIAA-steg (bra prioritering, liksom).

I alla fall, jag vet inte ens om det klassar sig som en riktig b-sida ens. Det är inte direkt en singel släppt i det normala kommersiella syftet, utan kom som en bonus på de första 3000 exemplaren av "Isn't Anything". Sedan vet jag inte, men a-sidan låter egentligen som en... dålig demo. En låt som varit påbörjat, men sedan slutat med när bandet insåg att den var rätt kass. Den är också instrumental, men rätt smaklös jämfört med den här. Eller tja, b-sidan hör inte heller till det bästa de har. Jag hade inte skaffat den om jag aldrig påbörjat projektet att få tag på alla brittiska vinylutgåvor mellan 1988-1991 (saknas en 7" från 1988 i dagsläget).

Trots att den är svår att få tag på och så, är den mest bara intressant av två skäl. Det första är väl samplingen på b-sidan, som är tagen från Public Enemy. Det andra berör rykten om skivor med bandet som påbörjades efter "Loveless". En ryktades vara influerad av drum'n'bass, varpå någon skribent nämnde att bandet egentligen redan påbörjat den banan med b-sidan här. Enligt honom lät den som rätt primitiv sådan om man spelade den i 78 RPM istället för 45 RPM.

Jag vet inte, jag lämnar det till er:

My Bloody Valentine - "Instrumental B" (mp3)

B-onus
My Bloody Valentine - "Instrumental B (fast)" (mp3)

Anna Ternheim - What Have I Done (Acoustic Version)

2008-09-16T08:36:00.006+02:00

För de som inte riktigt har pejl, så väntas alltså ett nytt album med Anna Ternheim. Det skall heta "Leaving On A Mayday" och släpps den 12 november. Det är hennes tredje i ordningen, och leds av singeln "What Have I Done". Precis som tidigare, så kommer albumet att släppas i en naken version (som medföljer som extraskiva) där flera av de "vanliga" spåren kommer vara avskalade och akustiska. Nu, några veckor innan singeln släpps, så bjuder Anna på den nakna versionen, som förstås är helt olik orginalet. Ovan kan du beskåda en inspelning av låten tillsammans med albumets producent, Björn Yttling. Med tanke på hur fin den låter såhär, kan jag inte föreställa mig hur den kommer att låta med full backup. Stråkar någon?

Anna Ternheim - What Have I Done (Acoustic Version) (mp3)

Fontän - Early Morning (Version By Studio)

2008-09-14T21:15:00.007+02:00

En enkel liten ekvation så här på söndagkvällen:

(Jarold + Melin) + (Lissvik + Hägg) + Information, 2008 =

Fontän + (Lissvik + Hägg) + Information, 2008 = "Early Morning"

Fontän + Studio + Information, 2008 = "Early Morning (Version by Studio)"

"Early Morning (Version By Studio)" = Sprudlande popromantik

(Eventuella brutala matematiska misstag ursäktas med att undertecknad blott utexaminerades med betyg G i Matematik B)

Fontän - Early Morning (Version By Studio) (mp3)

datA | Rapture Ep

2008-09-13T17:28:00.010+02:00

datA/DatA/Data (valfri stavning, uppenbarligen) har inte bara kanske världens bästa artistnamn, utan han är även rätt grym kille på att göra musik också. Det första jag hörde med datA/DatA/Data var en remix på Teprs låt "Minuit Jacuzzi" och efter att ha hört egenproducerade alster ändrades inte min positiva inställning till fransmannen. Efter att ha inhandlat hans senaste Ep "Rapture" så märkte jag att en ganska märklig (med tanke på vad de brukar göra) remix infann sig, nämligen från svenska Pacific! - vilket gör den hör posten till någon slags partyuppföljning av B-fredagen. Det är ju lördag.

datA - Rapture (Pacific! Remix) (mp3)

B-fredag | Pacific! - Guitar Therapy

2008-09-12T06:55:00.008+02:00

Om jag skall vara lite dryg, så tycker jag det absolut bästa med Pacific! är samarbetet med Stéphane Manel, som illustrerat deras omslag. Jag tycker han blandar stilrenhet och djup på ett schyst sätt, utan att krångla till det märkvärkvärdigt. Hum, jag kommer på mig själv ganska ofta att jag är mer intresserad av omslagen än musiken, då det faktiskt är en av de stora anledningarna till att jag köper skivor.

Singeln "Hot Lips", som är duons näst bästa låt, släpptes i två format, 12" och 7". Sjutummaren, som hamnat i skuggan av tolvtummaren (mycket tum, håll i hatten), fick faktiskt en helt egen b-sida och inget från albumet eller de tidigare tolvorna (som det oftast brukar). "Guitar Therapy" som spåret heter, låter i början som något tramsprojekt i måttligt dålig kvalité, men som kommer igång i den vanliga Pacific!-andan. Låten finns på itunes för nerladdning, men här får ni en charmig vinylripp, med markerande knaster på sina ställen. Här, spelad för första gången.

Pacific! - Guitar Therapy (mp3)

Alt-Ctrl-Sleep | Alt-Ctrl-Sleep

2008-09-11T12:45:00.007+02:00

Alt-Ctrl-Sleep är något så fint som en man-och-fru-duo, med andra ord, ett gift par bestående av Joe och April Diaco, och nyligen ramlade jag över deras självbetitlade debutalbum. Hade jag inte sett omslaget i samband med namnet hade jag trott att det varit någon form av svart computer-synth, för det är ett ganska udda namn för en popduo. Omslaget fick dock upp intresset, och fick mig att tänka på klassisk, engelsk dreampop (fast Joe och April är amerikanare, men sak samma).

De gör musik efter sin filosofi, “Make it simple, melodic, and dreamy", vilket är perfekt för en kommande höst, som personligen är den årstid då jag nöter mest pop och shoegaze av den melankoliska stilen. Därför är "Alt-Ctrl-Sleep" speciellt passande nu, som innehåller 16(!) vackert komponerade låtar, där "Kandy" väl utmärker sig.

Alt-Ctrl-Sleep - Kandy (mp3)

Pia Fraus / Ulrich Schnauss | Mute The Birds / Ships Will Sail

2008-09-09T22:43:00.008+02:00

Ett litet samarbete på svart plast, sju tum. Fast att kalla det litet är nog fel, med tanke på att kombinationen är perfekt. För det är verkligen vad det är, perfektion. När estniska bandet Pia Fraus och Ulrich Schnauss går samman för att producera en låt åt varandra slutar det i ett lager av ljudmattor och otydlig lyrik, alltså; någon form av shoegazeing, som båda annars representerar.

Jag är ruskigt svag för den här ljudbilden, och jag är inte rädd för att hylla det heller, ibland kanske lite väl mycket. Jag är tokig i Schnauss skapelser, vare sig det är eget material eller remixar, och det verkar som om Pia Fraus också är det, med tanke på att de har tagit efter ett och annat av honom i produktionsväg. Båda spåren låter nämligen som om de kunnat vara outtakes från "Goodbye", Schnauss senaste album från 2008. Det säger en hel del om hur bra det faktiskt är.

A. Pia Fraus - Mute The Birds (mp3)

AA. Ulrich Schnauss - Ships Will Sail (mp3)

Engineers | Three Fact Fader Ep

2008-09-08T14:48:00.004+02:00

Dröm dig bort. Tyngd för hjärtat.

Engineers - Helped By Science (mp3)

Jaguar Love | Take Me To The Sea

2008-09-06T18:53:00.008+02:00

Blood Brothers var ett fantastiskt band. När de i november gemensamt beslutade att lägga ner bandet efter tio års spelande ihop så kändes det som att jag aldrig skulle få höra något liknande igen. Jag hade åtminstone fått se dem en gång, sista gången de spelade i Sverige.

Fast det kunde ha varit mycket värre. Tämligen snart efter att splittringen annonserats så annonserades det även ut att två nya band skulle bildas av medlemmarna, som en naturlig fortsättning på Blood Brothers - som under den sista skivan "Laser Life" visade en vilja att dra åt två håll samtidigt (utan att för den sakens skull låta splittrad). Past Lives är ett hardcoreband av den gamla skolan och Jaguar Love, som den här texten egentligen ska handla om, har bibehållt den light-experimentella ådran som var ett av Blood Brothers mest utstickande attribut.

Jaguar Loves skiva heter "Take Me To The Sea" och är inte särskilt långt ifrån fantastisk. Här har ni öppningsspåret.

Jaguar Love - Highways Of Gold (mp3)

B-fredag | Taken By Trees - The Sweetness Of Air France

2008-09-05T00:01:00.003+02:00

Sommaren 2008 tycker jag varit den bästa på länge. Ny kärlek, My Bloody Valentine på Roskildefestivalen och en efterlängtad värme (även om det var lite överdrivet varmt emellanåt) tillsammans sommarens soundtrack "No Way Down Ep" av Air France.

En video till epens bästa spår, "Collapsing At Your Doorstep", blev officiell för lite drygt en vecka sedan. En tolkning som inte kunde se ut på ett annat sätt.

Inte nog med att de förgyllde under sommaren, de drar även årstidens sista suck tillsammans med Victoria Bergsmans Taken By Trees, som nu i dagarna släppte singeln "Sweetness" med en fantastisk remix som b-spår av just Air France. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att ta farväl av sommaren, för den här gången.

Taken By Trees - The Sweetness Of Air France (mp3)

Air France är även aktuella med låtlistan "Air France's Roof Top Music" som de gjorde för musicvictim, som du kan lyssna på här. Finfina låtval.

Postal Blue | Eponymous Ep

2008-09-04T15:27:00.004+02:00

Jag kallas ibland för pop-Björn av mina klasskamrater. Om det har att göra med min tweefascination eller förkärleken för cardigans och söta t-shirts vet jag inte riktigt, men nog gillar jag pop alltid. I och med detta tycker jag alltså att Postal Blue är ett väldigt bra band. Den brasilianska kvartetten har gjort en av mina absoluta favoritlåtar i och med "I Know Where Your Dreams Go", och därför är det särskilt roligt att de nu härom månaden släppte nytt. Sådan här typ av pop är ju trots allt bland det finaste vi har. Att de dessutom tidigare utgivit två skivor på fantastiska Shelflife säger ju en del om konstellationens kvalité.

Från den eminenta popetiketten Cloudberry Records har det genom tiderna kommit väldigt bra grejer och det är just där man hittar Postal Blues senaste alster i form av en tretums-CDr; "Eponymous Ep". Den lilla krabaten innehåller tre tidigare osläppta spår och härmed bjuder jag på ett av dem. "Laughing And Crying" är en hoppfull och ljuv liten dänga som förhoppningsvis förbereder er en aning inför det kommande höstrusket.

Värt att nämna är dessutom att Cloudberry är, om inte ett hem så ändå ett litet krypin, för många svenska popband varav Twig, Japan Air och The Faintest Ideas bara är ett fåtal. Men det visste ni säkert redan.

Postal Blue - Laughing And Crying (mp3)

Tips: Besök även Cloudberrys hemsida för att ladda ner ytterligare en låt från EP:n.

Mira Kubasinska & Breakout - Na Dnie Mych Oczu

2008-09-03T18:49:00.026+02:00

Alltså, jag åker numera rätt regelbundet till Polen. Lång historia kort: Hörde i grundskolan att det mest sociala man kunde göra var att skaffa vänner när och var man än kände för det. Ett antal år senare gjorde jag slag i saken vid disken på en skivbutik, med två polska utbytesstudenter. Sedan träffade jag min nuvarande flickvän och så genom dem, så numera åker jag till Polen ganska regelbundet. Alltså...

Hursomhelst, väl i Polen är det ganska roligt att åka bil, lyssna på musik, se vad folk lyssnar på och kombinera alltsammans. Typ åka bil med olika människor med olika musiksmak och sedan faktiskt använda CD-spelaren i bilen. I svarttaxin i Wroclaw spelades det Eurodance, mellan Katowice och Wroclaw spelades det Belle & Sebastian samt The Smiths. I broderns bil spelades det Ladytron, Hawkwind, Mayhem och Happy Mondays. Men det som påverkade mig mest var en dag när jag befann mig i bergsbyn Dobra. På vägen dit hade vi lyssnat på Mogwai och deras skiva "Come On Die Young", när vi ändå är inne på ämnet. I bergsbyn Dobra hade vi liksom inte tillgång till Internet, men den polska staten var snäll nog att lämna ut det gratis vid "stadshuset", som passande nog låg vid en park långt bort från huset vi bodde i.

Jag och flickvännen satte oss, kom på att vi glömt bort att ta med oss Mogwai, förväntade oss att höra den ständiga Eurodanceplågan. Men istället kom det några gitarriff, en rätt funking och bluesig basgång samt en bit in en kvinnoröst som inte kan ersättas av något annat i det här bandet. Bandet heter Breakout och sångerskan Mira Kubasinska. Jag vet inte mycket om bandet, mer än att två eller fler har dött av olika skäl och att det var 70-tal. Musiken kom dock som en total chock. När man ser bluesband här i trakterna känns det som om att det är hit de vill nå, tyvärr faller det pladask redan när de tar dem första taktslagen.

Nu verkar det som om att det är en del bra låtar om man klickar på länkarna, men det finns en bra till:

Mira Kubasinska - Na Dnie Mych Oczu (mp3)

Sophie Zelmani | The Ocean And Me

2008-09-02T10:45:00.005+02:00

"Sing And Dance" hette skivan, och var min första relation till Sophie Zelmani. Jag tyckte omslaget var skitsnyggt och att hon var Sveriges bästa sångeska. Jag hade precis gått igenom en intensiv elektronisk period, så hennes röst och gitarr var några av de element jag suktade efter. Ja, även kallat "avskalat".

Nu, nästan sex år senare, släpper hon sitt sjunde album "The Ocean And Me", och det för första gången med något annat än henne själv på omslaget (Samlingen "A Decade Of Dreams" ej inräknad). Skivans innehåll, är ungefär det man är van vid att få vid det här laget när det gäller Sophie; stillsam singerpop med lite schyst backup. Det är absolut inget fel i det, men vid det här laget hade jag väntat mig lite mer förändring i soundet, jag vet inte, kanske mer bombastiskt? Egentligen spelar det ingen roll, jag kommer ju lyssna ändå, speciellt nu när hösten gjort ett markerande intrång. Då är hon Sveriges bästa sångerska.

Sophie Zelmani - Time (mp3)

Detektivbyrån | Wermland

2008-09-01T11:02:00.007+02:00

Jag minns hur fascinerad jag var över Detektivbyråns energi och lekfullhet, när jag förra året beskådade trion på Roskildefestivalens minsta scen, Pavilion Junior. Jag hade väntat mig fler elektroniska moment, men det förekom faktiskt inga alls, och när bandet började spela på saxar förstod jag att inga skulle dyka upp heller. Det var hur bra som helst, och folk stod som klistrade. Inte så konstigt med tanke på att den här typen av folkpop inte hör till vanligheterna idag.

För att sammanfatta.

Jag kan verkligen inte se mig själv dansa till det här (fördom #1). Jag kommer och tänka på min kärleks eventuella bosättning i Frankrike (saknad). Jag tänker på Audrey Tautou och Jean-Pierre Jeunet (favoritfilm). Jag tänker på speldosor och barnprogram (fördom #2). Jag tänker att det här är något som alla åtminståne borde lyssna på en gång. Eller två (förslag).

Detektivbyrån - En Annan Typ Av Disco (mp3)

e.s.t. | Leucocyte

2008-08-29T21:30:00.016+02:00

Alltså, det är svårt att skriva om Esbjörn Svenssons bortgång. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av att skriva om något jag har använt lite som en ledsagare sedan jag gick ner mig en aning själv.

Jag kommer ihåg 2004, när det började. Jag lyssnade en hel del på P2 och "Viaticum" hade precis kommit ut. Jag gillade kompositionerna, men mådde för dåligt för att egentligen kunna uppfatta storheten i dem. 2005 dog en familjemedlem efter en tids sjukdom, och jag åkte till något slags lagerhus där de sålde skivor innan begravningen bara för att kolla. Kommer ihåg att jag köpte Neu!, Primal Scream och även e.s.t.:s "Seven Days Of Falling".

Sedan dess har jag varit fast. Jag har hört det mesta man kan höra och så, sedan såg jag även trion under båda deras spelningar på Linköping Jazz & Blues 2007. Det var makalöst bra spelningar, och efter den sista går jag ut för att ta en cigarett. Jag står där och röker, då någon ur bandet plötsligt ställer sig ensam en bit bort. Jag börjar fundera på om jag ska gå dit och tacka för musiken, och vad den betytt för mig under de här åren, men samtidigt känner jag att det kanske räcker med att bara stå där jag står och röka vidare. Något slog i mig att det kanske inte var någon större poäng att gå fram och prata om något så bra att du har vetskapen om att du aldrig kommer kunna beskriva med ord.

Samtidigt känns det som ett bra avsked. Esbjörn Svensson dog helt plötsligt i år, med en skiva redo och allting. När det hände trodde jag inte att jag redan nu skulle ha förmånen att kunna gå till en butik, hem och sedan lyssna på den. Att den sedan är allt det där som livespelningarna jag såg var, men bättre, kunde jag inte veta. Så ni får det jag somnar in till idag.

e.s.t. - "Still" (mp3)

B-fredag | Kleerup - Throw Your Emotions In The Air

2008-08-29T11:27:00.010+02:00

" ”With Every Heartbeat”, en av förra årets största Sverigeexporter vad gäller singlar, var en låt som aldrig riktigt satte sig hos mig. Nog för att jag tyckte att den var bra, men den stämplade inget vidare intresse för att se fram emot det album som komma skulle. Det var inte förrän jag såg (konstig tillfällighet med tanke på att jag sällan ser på tv) Kleerup framföra låten ”3AM” tillsammans med Marit Bergman i Studio Virtanen som han blev intressant för mig. Låten var sedan tidigare ett avskalat b-spår från Marits singel ”Mama I Remeber You Now”, men var nu inbäddad i Andreas elektroniska ljudbild. Jag diggade som fan."

(Källa: citerat från ethertune-recensionen på "Kleerup", läs hela här)

Nu några månader senare är "3AM" singel, vilket innebär en ny b-sida. "Throw Your Emotions In The Air", som spåret heter, är en låt där Andreas Kleerup åter själv agerar sångröst. Låten finns i en akustisk version på hans myspace, men gör sig såklart bättre i en elektronisk kostym och är inte alls dum. Fast han är inte direkt med på min topp tio-lista över bästa manliga sångare.

Då sjunger Linda Sundblad bättre, som han faktiskt gjorde en låt med till debuten, men som blev ett Itunes-exklusivt spår. Något som inte är ovanligt idag, men rätt dumt med tanke på att det är lätt att missa om man inte använder Ipod eller Itunes.

Kleerup - Throw Your Emotions In The Air (mp3)

B-onus
Kleerup - History (Feat. Linda Sundblad) (mp3)

Raein | Nati Da Altri Padri

2008-08-26T17:37:00.015+02:00

När Marcel Duchamp, Tristan Tzara och gänget under första världskriget till slut ledsnade rejält på allt vad bomber och granater hette framträdde dadaismen och därmed även vad som skulle komma att kallas anti-konsten; en form av skapande som motsäger samt satiriserar sig själv och sina anhängare - med allt vad det innebär. Bland de mest kända och inflytelserika skapelserna återfinns Duchamps "Fountain", en upp-och-ner-vänd urinoar som i och med denna smärre förändring fått ett helt nytt syfte. Jag menar, det går ju inte att pissa i den längre.

I Forlìsprungna hardcorebandet Raeins låt "Tigersuit" från 2003 års "Il N'y A Pas De Orchestre" kan man utläsa en liknande provokation. Ifjol beskrev jag i en hemtenta hur dess refräng framträder som "(...) en metafor för den image individen, tack vare de konstanta pretentioner och den elitism aktörerna inom scenen medför, måste iscensätta för att hävda sig och erhålla/behålla sitt kulturella kapital bland omgivningen." Proklamationen i fråga är alltså den att scenen (i alla fall till viss del) är genomgående falsk och att aktörerna inom den snarare bryr sig om sin egen autencitet än musiken de skapar. Med andra ord ser vi återigen självsatiriserande och ifrågasättande konst, den här gången i form av en två och en halv minuter lång kaosartad screamodänga. Vajert. Tre år senare splittrades dock bandet medan diverse medlemmar koncentrerade sig till att fortsätta med de lokala kompisarna i La Quiete.

Nåväl, det jag egentligen ville komma fram till var att Raein nu är tillbaka med "Nati Da Altri Padri"; en sammanhängande skiva på blotta 17 minuter bestående av sex obetitlade låtar. Öppningsspåret förvånar med ett fascinerande trumsolo innan det kontrollerade oväsendet på riktigt bryter ut och håller sig albumet igenom. Visserligen tar låtarna på "Nati Da Altri Padri" sig inte riktigt upp i samma klass som några av de tidigare alstrena (jag tänker främst på "The King Is Dead", "Den Bästa Tiden I Våra Liv" och nämnda "Tigersuit"), men det går inte att undkomma det faktum att italienarna efter många påtryckningar från fans lyckats återvända med stil.

Raein - 6 Di 6 (mp3)

Bonus:
Raein - Tigersuit (mp3)

Hela "Nati Da Altri Padri" går för övrigt att streama på bandets Myspace.

B-fredag, remixspecial | Lykke Li - Breaking It Up (Familjen Remix)

2008-08-22T13:12:00.010+02:00

När Lykke Li släppte debuten "Youth Novels" i början av året fick hon ett svalt mottagande av mig. Jag tyckte dels att skivan var för lång, men främst att det blev lite kaka på kaka av det material hon knåpat ihop. "Little Bit"-epen tyckte jag var lagom.

Men det var då...

Nu sitter jag på varje fysiskt format av det hon släppt, och tycker utan tvekan hon levererat årets svenska skiva. Sedan är det fint att hon blivit en såpass stor export utomlands, där det finns ett stort intresse att remixa hennes låtar, av bland andra Fred Falke och Metronomy. Hennes senaste singel, "Breaking It Up", kommer själklart med ett litet släp av remixar i form av b-sidor. På sjutumsutgåvan återfinner man den nygamla Diskjokke-remixen på "Everybody But Me", och på den vanliga CD-utgåvan en lite småtrevlig remix på singelspåret av svenska Familjen.

Lykke Li - Breaking It Up (Familjen Remix) (mp3)

B-onus
Lykke Li - Everybody But Me (Diskjokke Remix) (mp3)

B-fredag | Röyksopp - Curves

2008-08-22T11:00:00.001+02:00

Första gången jag hörde "Curves" var på Roskilde 2005. Det var ett extranummer, och en låt som ingen i publiken hade hört tidigare. Det var precis i början på deras "The Understanding"-turné och skivan hade släppts precis i dagarna, men hade läckt två veckor innan så vissa av oss var redan bekanta med de nya låtarna. Ja, förutom "Curves". Det var konsertens absolut finaste stund, och lät precis så som Röyksopp ska låta; mjuk basgång och harmoniska slingor. I efterhand blev "Curves" en liten snackis, och ganska efterfrågad på deras forum, och snart kom det fram att den agerade extraspår på den japanska utgåvan. Med andra ord, det skulle ta tid innan den skulle bli tillgänglig här.

Men...

I vanlig ordning brukar Japans extraspår få agera, just det, b-sidor. "Curves" fick till slut sin plats bakom den otroligt sliskiga singellåten "49 Percent" (som hade kunnat bli så jävla mycket bättre) på en Maxi CD. Som ni kanske förstått, väger "Curves" så otroligt mycket mer än singelspåret, och faktiskt, i princip hela "The Understanding" (bonuslåtarna inte inräknade). Låten visar hur lite som behövs för att skapa något helt fantastiskt, med rätt detaljer.

Röyksopp - Curves (mp3)

Chymera | Caprica Burning

2008-08-21T18:50:00.005+02:00

Brendan Gregoriy är skallig, irländare och bor i Barcelona. Trots att han innan 00-talet mestadels förhållit sig till metal, folk och industrial blev han därefter varse den charm som rent elektronisk musik kan inge. Techno föll honom särskilt i smaken och sedan 2005 är Gregoriy mer känd som Chymera. Allt eftersom de ständiga tolvtumsutgivningarna på diverse bolag växer i antal är det nu dags för, ja, ännu en tolvtummare; den här gången på Connaisseur Recordings och dess särskilda etikett Supérieur. "Caprica Burning" är ett minimalt, dunkelt niominutersspektakel som på den sambetitlade singeln anländer med tillhörande Dave Ellesmere-remix. Självfallet är båda spåren givna, men originalmixen är den som står sig bäst.

Chymera - Caprica Burning (mp3)

Bonus:
Chymera - Umbrella (mp3)

The Alps | III

2008-08-20T08:56:00.006+02:00

The Alps är en trio från San Francisco och är ett av Type Records senaste tillskott. Det var för några månader sedan som bolaget på sin hemsida gick ut med information om deras kommande debut, "III". Jag blev rätt intresserad efter att ha läst presentationen av skivan, som beskrevs; "Sun-drenched progressive pop for the Italian horror film you never knew existed.". Dumt nog bjöd inte Type på något smakprov eller länkade vidare.

Så det var bara att leta.

Det tog ett tag innan jag hittade deras myspace, eftersom det inte är den mest välbesökta, men den som söker den finner. Efter att ha lyssnat på två av albumets åtta spår måste jag säga det inte riktigt lät som jag väntade mig, men ändå tillräckligt bra för att sukta efter hela kakan. "III" väntas släppas i september.

Lyssna här

Men And Women | South America Ep

2008-08-18T22:43:00.011+02:00

Men And Women är till för regniga dagar med en cigarett i handen, blickandes ut mot vårdscentralen som mer eller mindre är allt jag ser från mitt fönster. Tillsammans med tankar på CSN-lån och viljan om att kanske se åtminstone lite av världen och "bredda vyerna" innan man till slut bestämmer sig för att bli en jävla högskoleingenjör. Alternativt en lång nattpromenad på sensommaren. Släpps den 19:e augusti digitalt.

Lyssna här

(Här finns även en trevlig remix av Cousin Cole, som visar att han inte bara är rätt grym på att göra partydängor utan även inte är helt obegåvad när det kommer till annat.)

Men And Women - South America (Cousin Cole Remix) (mp3)

B-fredag | Club 8 - What I'm Dreaming Of Is Something I Could Have

2008-08-15T10:10:00.001+02:00

Mitt förhållande till Club 8 är inte så nära som jag egentligen skulle velat att det var. Fråga mig inte varför, eftersom jag tycker den typ av somrig drömpop Johan och Karolina gör är helt underbar. Speciellt lätt regniga sommardagar juni-juli. Ändå har jag detta omedvetet svala förhållande till dem. Deras senaste och sjätte album, "The Boy Who Couldn't Stop Dreaming" från förra året, gick även det förbi mig. Jag förstår inte hur jag funkar, hur kan man tycka om ett band utan att ens lyssna på det (ofta eller mer än sällan)?

Hur som helst, deras senaste singel, "Jesus, Walk Walk With Me" är en mycket fyllig release med fyra spår som backup, två remixar av singeln och två helt nya låtar. Andra spåret, "What I'm Dreaming Of Is Something I Could Have" är enligt mig mycket starkare än singeln (hög mysfaktor utlovas), även om den låter som det mesta Club 8 gjort tidigare. Den ena remixen, som är gjord av Jimahl, är även den bättre och har en längd på hela 8 minuter. Resultatet? Balerisk slowpop!

Club 8 - "What I'm Dreaming Of Is Something I Could Have" (mp3)

B-onus:
Club 8 - "Jesus Walk With Me (Jimahl Remix)" (mp3)

The Party And The Guests

2008-08-14T12:12:00.007+02:00

él Records-legenden Kevin Wright har ständigt fullt upp. Efter att ha genomfört en verkligt fin spelning på årets upplaga av popfestivalen Rip It Up tillsammans med Sarah Nyberg Pergament i form av The Dreamers visar han återigen upp sin Bossa Nova-fascination, dock med ett annat projekt. The Party And The Guests innefattar, förutom honom själv, Boll Bundy från The Rebecas och tillsammans utgör de ett finlirande hopkok med grova filmassociationer; The Party And The Guests, eller O Slavnosti A Hostech, är en kontroversiell tjeckisk nya vågen-rulle av Jan Nemec och dessutom nämns både Nino Rota och Ennio Morricone bland influenserna. Hittilldags återfinns bara en samling demolåtar till hands, men troligen lär de släppa något konkret inom en snar framtid. Något annat vore väldigt konstigt.

Lyssna här

Lightsway | Summer Interlude

2008-08-12T19:13:00.004+02:00

Jag älskar Lightsway. Lyssna. Helt fantastiskt.

Lightsway - Travel Take Ages (mp3)

Lightsway - A Sky Full Of Clouds (mp3)

Totally Michael - Winona (Miami Horror Remix)

2008-08-11T18:42:00.008+02:00

En av de finare sakerna med att skriva upp sig (alternativt bli uppskriven på) en mailinglista är att ibland så dyker det upp saker man inte skulle hittat på andra vägar. Totally Michael var kanske inte den viktigaste beståndsdelen, lyckomässigt sett, över just detta mail utan snarare vilka det är som står för remixandet. Miami Horror är en av mina personliga favoriter på den elektroniska scenen och jag kan glatt presentera ett 80's happy pill från Australien, döpt efter skådespelerskan med efternamnet Ryder.

Totally Michael - Winona (Miami Horror Remix) (mp3)

Ulrich Schnauss | Stars Ep

2008-08-10T11:15:00.012+02:00

Jag har väntat länge på den här. Ulrich Schnauss senaste singel-Ep som uppföljare till enligt mig förra årets bästa album, "Goodbye". Inte helt oväntat var det "Stars" som blev det utvalda spåret att agera singel, och precis som på "Quicksand Memory Ep" är det tre b-spår. Jag måste tyvärr säga att jag är lite besviken, då materialet känns ganska vekt. Förutom en helt onödig och förkortad edit på "Stars", så följer två hyggligt trista remixar av Andrew Prinz (från Mahogany) och Maps, samt orginalversionen på "Look At The Sky" (Den var även med på "Quicksand Memory Ep", men som var en (understryk makalös) remix av Rob Mcvey).

Det är också den som är bäst.

Ulrich Schnauss - "Look At The Sky" (mp3)

B-fredag | Kings Of Convenience - Cayman Island (Feat. Feist)

2008-08-08T11:02:00.006+02:00

Det är ungefär fyra år sedan som Kings Of Convenience andra skiva "Riot On An Empty Street" släpptes. Längtan efter deras uppföljare är väldigt stor hos mig (som jag tveklöst delar med många andra) och som förhoppningsvis kommer någon gång under 2009. Det är verkligen på tiden, men förlåtande då duon ändå varit aktiva på varsitt håll. Erlend med The Whitest Boy Alive, Eirik med Kommode.

På "Riot On An Empty Street" gästade ingen mindre än Leslie Feist (Feist), som med sin närvaro gjorde skivan mer än komplett, men dock på för få låtar. Jag känner alltid samma sak precis när hon börjar sjunga på "The Build-Up", att hur jävla rätt det är, och att jag vill ha mer.
Då kan ni tro att jag blev överförtjust när jag förra året upptäckte att det existerade en duettversion med Feist på "Cayman Island", fast i en kortare version. Vanligtvis har jag stor koll på Kings Of Conveniences släpp, men vinylsjuan av singeln "Know-How" hade helt undgått mig, där nämnda låt var b-sida. Den är inte bättre än orginalversionen, men helt klart ett förtjusande alternativ.

Låten är idag inte lika svår att få tag på som då, men jag betvivlar att en vinylripp i bra kvalité är att tillgå, som här dessutom är spelad för första gången. Njut.

Kings Of Convenience - Cayman Island (Feat. Feist) (mp3)

Rex The Dog - I Can See You, Can You See Me?

2008-08-07T04:02:00.004+02:00

Sedan flera år tillbaka har Rex The Dog slängt ur sig extremt trevliga electrolåtar och nya singeln, I Can See You, Can You See Me?, är även den en liten juvel. I höst kommer Rex med sitt debutalbum, som innehåller både nya, gamla och nygamla låtar. Det finns till exempel en ny version av fantastiska Maximize, med titeln Maximize 2008. Följdfråga: Hur maxad kan en låt egentligen bli?

Titta på videon till "I Can See You, Can You See Me"? ovan, och ladda ner Rex' egen klubbmix nedan:

Rex The Dog - I Can See You, Can You See Me? (Rex The Dog Club Version) (mp3)

Bonus:
Goldfrapp - Happiness (Rex The Dog Remix) (mp3)

Stereo Image - Pack Moves / Red Nights

2008-08-05T02:00:00.003+02:00

För att fortsätta på Junior Boys-temat från Victors inlägg tänkte jag här ägna några rader åt ett annat projekt med anknytningar till den kanadensiska popduon. Innan Junior Boys slog igenom med "Birthday/Last Exit"-EP:n var en (mörk) herre vid namn Johnny Dark med i bandet. Efter att ha lämnat Junior Boys och släppt en solo-EP förenade sig denne mörke herre med disco-killen San Serac och bildade Stereo Image.

Stereo Image, vars kanske-inte-så-jätte-fyndigt betitlade debutalbum "S/T" släpps senare i höst, påminner inte så lite om Johnny Darks förra band med sin smådystra electropop, men har kvaliteter stora nog för att slippa fortsatta jämförelser.

Stereo Image - Pack Moves (mp3)

Stereo Image - Red Nights (mp3)

The Dead Science | Villainaire

2008-08-04T20:37:00.001+02:00

Även om Seattle främst förknippas med grunge, Space Needle och en viss film med en viss Tom Hanks existerar där dessutom uppenbarligen experimentella bandkonstellationer, vilket uppslutningen The Dead Science inte minst påvisar. Trion, vars två tidigare fullängdare utgivits på Absolutely Kosher, är för tillfället aktuella med en sjutumssingel på anrika Constellation Records och i slutet av augusti/början av september beräknas dessutom ett nytt album betitlat "Villainaire" släppas på nämnda bolag.

Det hela handlar om en jazz- och rockinfluerad ganska arty pophistoria - utsvävande, men ändå klart melodisk. Victor hävdar att Sam Mickens röst påminner om Thom Yorkes, men jag förknippar den nog snarare med en maskulin (om än inte riktigt lika falsettfylld) version av Shara Wordens dito. Hur det nu än förefaller sig är det väldigt bra, och i sinom tid helt klart värt att ta en närmre titt på.

The Dead Science - Throne of Blood (The Jump Off) (mp3)

The Dead Science - Black Lane (mp3)

Morgan Geist | Double Night Time

2008-08-04T17:49:00.000+02:00

Efter de tidigare samarbeten Morgan Geist och Junior Boys sångare Jeremy Greenspan haft är det ingen större överraskning att Jeremy skulle agera gästsångare på "Double Night Time", Morgans kommande album. För de som har koll på Geist vet att han är grundare av labeln Environ Records (där b.la. Kelley Polar hör hemma) och har inte släppt ett soloalbum på tio år. Han producerar melodisk techno-pop med mustigt sound, släta detaljer, och har en skön tillgänglighet.

"Double Night Time" är helt fantastisk, och tack vare Jeremys medverkan på fem av de nio spåren (resten intrumentala) får skivan en härlig karaktär och släcker på ett sätt den törst man har efter ett nytt album med Junior Boys. Nedan kan ni ta del av "City Of Smoke And Flame", som Jeremy varit med och skrivit, och den utsökt intrumentala "Nocebo".

Morgan Geist - City Of Smoke And Flame (mp3)

Morgan Geist - Nocebo (mp3)

Dmitry Fyodorov

2008-08-03T19:24:00.000+02:00

För ungefär en timme sen klev jag in genom min ytterdörr efter att ha spenderat de senaste fem dagarna på Emmabodafestivalens camping. Överlag var det fantastiskt trevligt och det ska bli intressant att se vad jag kommer att titta tillbaka på med mest glädje när jag väl lyckats smälta alla intryck, solat bort linnebrännan och så vidare. En av akterna som jag redan nu vet kommer att hoppa in på min topp 3-lista över årets artister är Sveriges mesta "internetstyleghettometaltechboys" - husarmen var konstant i luften och det, alla ni indiekids därute, är alltid ett bra betyg. Den första låten är deras senaste släpp i en-låt-per-månad-serien och den andra är en kärleksfull remix på en av de bästa låtarna från ett av rockvärldens absolut bästa band någonsin. Straight outta Russia, här får ni lite Dmitry Fyodorov.

Dmitry Fyodorov - Wolfbrigade (mp3)

The Stooges - I Wanna Be Your Dog (Dmitry Fyodorov Steak Lunch Remix) (mp3)

Populous with Short Stories | Drawn In Basic

2008-08-01T20:12:00.000+02:00

Finfina Berlinbaserade Morr Music associerar jag främst med ett ord; mys. Undertecknad trivs nämligen, vid lyssnande på bolagets artistkatalog, bäst i ett mörkbelagt rum med spöregn piskande emot fönsterrutan tillsammans med en stor kopp té samt en herrans massa skorpor. Vare sig det aktuella lyssningsmomentet är Lali Puna, Manual, Isan eller The Notwist återkommer ständigt nyligen nämnda term. Att inrätta en boning för hemtrevnad i musikalisk form torde vara det som Thomas Morr hade i åtanke när han 1999 grundade bolaget i fråga, och om det nu så voro har han onekligen lyckats.

Italienske Andrea Mangia går under pseudonymen Populous och har sedan tidigare två Morr-album bakom sig. På nya ”Drawn In Basic” tar han hjälp av Mike McGuire, alias Short Stories, och skapar – likt många andra inom Morrs artiststall – laptopelectronica någonstans i gränslandet mellan ambient, IDM och shoegaze. Det hela är en välljudande historia som växlar mellan reverbigt oväsen á la My Bloody Valentine light och lågmälda elektroniska poppigheter i stil med Benjamin Coopers alster. Det är fint, det är stämningsfullt och framför allt är det just oerhört mysigt. ”Drawn In Basic” inger en atmosfär som gång på gång får mig att sukta efter en hemmakväll likt den ovan nämnda. Särskilt skorporna är essentiella för att den rätta sinnesfriden ska infinna sig, och inmundigas gärna med marmelad. ”Drawn In Basic” släpps på Morr om cirka en månad.

Populous with Short Stories – Porcelain (mp3)

B-fredag | The Whitest Boy Alive - 24K

2008-08-01T14:08:00.000+02:00

B-sidor, en historia för sig. Borttagna alster som kanske inte riktigt passade in, eller som helt enkelt inte blev bra nog för att representera artisten/bandet på det aktuella skivsläppet. Lyckligtvis brukar dessa låtar få hänga med i bagaget och agera lillasyster till storebror, som är singel (För att tala klarspråk, singelsläpp med b-sida). B-sidor är ofta i mitt tycke, väldigt bra låtar och i många fall bättre än den tänkt starkare singeln/hiten. Detta är något vi vill lyfta fram, och dela med oss av lite mindre lättfunna guldkorn. Därför introducerar ethertune B-fredag, där det varje fredag bjuds på en b-sida i kvalitativ form.

Först ut är The Whitest Boy Alives cover på Morgan Geists housedisco-låt 24K. Låten i sig är inte speciellt okänd för de som brukar hänga på TWBA's myspace, men kanske inte är den lättaste att få tag på i en rättvis ripp, då den hör hemma som b-sida till Burning på en vinylsjua. Så njut, 24K i en varm, härlig vinylripp.

The Whitest Boy Alive - 24K (mp3)

Private Stash - When My Condition Is Alright

2008-07-31T18:46:00.000+02:00

I väntan på att Studio ska sluta göra (förvisso fantastiska) remakes av andras låtar och släppa lite nytt eget material så bjuder Private Stash oss på en befriande lång låt som strävar åt samma håll som förstnämndas Out There, även om slutresultatet ter sig ganska annorlunda.

Private Stash - When My Condition Is Alright (mp3)

Marconi Union | A Lost Connection

2008-07-31T10:02:00.000+02:00

"Musik man sover till", det är vad min käre lillebror kallar den inte alltid så lättillgängliga genren ambient. Han tycker att man lika gärna kan öppna fönstret om man vill lyssna på harmoniskt regn, vinden i träden, eller att man till och med åka till havet för att lyssna på vågor. Jag kan förstå hans överdrivna påstående, och att han inte är ensam om att tycka det, men ambient är så mycket mer än bakgrundsljud. Det handlar om känsla och atmosfär. Ambient är musik som besvarar de känslorna man inte får i enkelriktad pop och rock etc. Hur låter egentligen en mörk stad? Hur låter en mörk och regnig natt i bilen på motorvägen? Eller när man smyger omkring ensam på ett hotell om natten?

Som ni märker är det tema mörker.

Marconi Union, en skygg duo från Manchester bestående av Richard Talbot och James Crossley vet precis hur det skall låta. På deras senaste alster, "A Lost Connection", har de spunnit vidare på den fantastiska ljudbild de fann på föregångaren "Distance" från 2006. Det är rock, elektronisk lugn rock med försiktiga beats, ljudvågor och lika närvarande som avlägsna melodier, och som helst skall upplevas efter mörkrets inbrott. Personligen skattar jag "A Lost Connection" som ett av årets album och jag kan konstatera att 2008 har varit ett starkt år vad gäller efterlängtade uppföljare.

Efter lite problem med sitt bolag och en försenad release beslutade Marconi Union att i förhand släppa skivan digitalt i början av Juni, och kan erhållas för en billig summa från deras hemsida.

Marconi Union - Interiors (mp3)

Goldmund | The Malady Of Elegance

2008-07-30T08:59:00.000+02:00

Vid ett flertal tillfällen under min skoltid (mellanstadiet/högstadiet), när vi hade musiklektioner, satt vi tillsammans med läraren och frågade varandra vad vi lyssnade på för musik. Jag kommer inte ihåg vad jag eller någon annan svarade (troligen ganska meningslösa svar), men jag vet att vi alla var eniga om att dansband, klassiskt och opera var något vi inte gärna lyssnade på. Jag menar, det var ju något töntigt, något som den äldre generationen kunde få ha för sig själva medan vi själva gick loss till feta baser och osammanhängande melodistrukturer.

Jag vet att jag föll för grupptrycket, eftersom jag tidigt i unga år lärt mig uppskatta klassiskt musik via SVT:s testbild. I främsta synnerhet Erik Satie, där hans kompositioner Trois Gymnopédies ofta spelades, som jag idag klassar som världens någonsin bästa låtar, alla kategorier. Fast som sagt, i klassen var det inte direkt något man talade högt om.

Keith Kenniff; ljudkonstnären likaså multi-aliaset (mest känd som Helios) är vad jag skulle vilja kalla en modern efterträdare till Satie's stillsamma enkelhet. Under namnet Goldmund gör han nätta och försiktiga pianokompositioner i all eftertänksamhet. Nu i dagarna släpptes hans andra fullängdare "The Malady Of Elegance" på Type Records. Det är tveklöst ett av de album jag sett mest fram emot 2008, och var inte helt oväntat en värdig uppföljare till debuten "Corduroy Road" från 2005. "The Malady Of Elegance" känns mer sammanhängande, vassare och med en närvaro som är helt fantastisk, speciellt när man hör Keith trycka till pianopedalerna.

Omslaget, som man kan tro gestaltar någon släkting till Keith, är faktiskt ingen han känner. Fotot är taget av fotografen Linus Lohoff, för ungefär för två år sedan.

Goldmund - The Gardener (mp3)