Skweee är, trots diverse lästa artiklar berörande ämnet, för mig en relativt ny företeelse - vilket jag ångrade när jag nyligen lade vantarna på Eero Johannes självbetitlade debutalbum. Jag fick nämligen intrycket av att jag borde tagit tag i det aktiva lyssnandet för längesedan då fascinationen för finnens funkiga lekfullhet är stor. Det här är Planet Mus första skweeesläpp och, så vitt jag kan utläsa, även det enda som inte härstammar från de båda skandinaviska skivbolagen Flogsta Danshall och Harmönia. Bland Planet Mus tidigare utgivna akter hittar vi även, förutom µ-Ziq själv, Benga, Kettel och Venetian Snares. Helt okej, om man säger.
Skivan i fråga är späckad med söta melodier och snirkliga basgångar mitt bland alla sköna beats och breaks. Det är jämnt, men givetvis återfinns ett par utstickande spår där "We Could Be Skweeeroes" och "Natt I Spårvagnen" utgör två sådana. Den tidigare nämnda för delvis tankarna emot hiphop med ett stänk glitch (även om jag inte riktigt kan sätta fingret på en klarare association, emellanåt får jag starka chipmusikkänningar av det hela) medan den senare är en skönt funkig historia och kanske skivans starkaste spår. Nämnas bör även att "Natt I Spårvagnen" fungerar jättebra att mixa ihop med Fatboy Slims "Fucking In Heaven".
På Sambassadeurs självbetitlade debut så samsades bandets sångare AnnaPersson och Daniel Permbo om att sjunga, antingen tillsammans eller var och en för sig. Något som jag tyckte var väldigt fint, och deras röster var som gjorda för melankolisk lo-fi. Dock fanns det dem som inte tyckte att Daniel sjöng speciellt bra, och att Anna lika gärna kunde tagit hans plats. Ja, fakta, sjunger bättre, men det man inte har i stämbanden har man i hjärtat och leverar känsla, något Daniel verkligen kan.
När deras uppföljare "Migration" kom förra hösten hade flera förändingar skett. Produktionen hade högre klass, soundet hade fått en helt annan styrka, och så, Daniels röst hade fått ge vika för Annas. Fråga mig inte varför, men jag tror en av anledningarna är ovanstånde resonemang, och vips medverkade han på ytterst få spår.Jag klagar inte, men jag saknade hans medverkan, så därför blev jag väldigt glad när skivans andra singel släpptes, "Final Say". Väldigt bra låt, Anna gör en av sina bästa sånginsatser någonsin, men hon är inte ensam, eftersom Daniel framför sin absolut bästa på b-spåret "Crooked Spine".
Singeln släpptes tidigt i våras, och det är faktiskt den jag plockat upp framför "Migration" när jag vill lyssna på Sambassadeur (jag har en tillfällig paus, så det blir i mindre doser). Jag är nämligen väldigt förtjust i singelutgåvor där a- och b-sidan väger lika mycket, precis som Annas och Daniels röster gör. Sambassadeur - Crooked Spine(mp3)
De elektroniska inslagen är mer markanta än tidigare, det var det första jag reagerade på. Sedan har ju Tiger Lou i sig alltid varit lite depp, ett tema som väl återanvänds på bandets kommande tredje album, "A Partial Print". Mitt förhållande bandet är inte direkt tight, men då och då plockar jag upp deras skivor. Föregångaren "The Loyal" lyssnade jag väldigt mycket på under mitt sista gymnasieår och ibland spelade den på våra graf/design-lektioner. Det resulterade att ganska många undrade vad det var, så jag fick namedroppa låtnamn på papper så de i efterhand kunde ladda ner hemma.
Jag vet inte om de positiva reaktionerna varit likadana med "A Partial Print", eftersom skivan inte är lika direkt i sitt sound som föregångarna, men som med det mesta, allt tar sin tid. Låten "Odessa" är ett bra exempel, som börjar med Rasmus Kellermans ängsliga röst endast uppbackad av orgel, men som till slut mynnar ut i både kör och elektroniska trummor. Ja, jävligt bra, bara den får tid. Tiger Lou - Odessa(mp3)
Jag tycker betydligt bättre om Hello Saferide än vad jag tycker om Säkert!. Jag tycker inte illa om Annika Norlins svenska alter ego men det är någonting i hennes textskrivande som passar sig bättre på engelska. Jag funderade över exakt vad det är jag gillar med hennes texter och jag kom fram till samma slutsats som när jag funderade över samma sak tidigare i år, när Markus Krunegårds solodebut släpptes. Denna gång så formades det ett uttryck i mitt huvud som jag med största sannolikhet inte är den första att använda, men som ändå fick mig att le - poprealism. Vilket fantastiskt ord, haha.
I jämförelsen mellan denna och den föregående "Introducing Hello Saferide" så är det två saker som sticker ut. För det första så är inte texterna riktigt lika banalt charmiga denna gång, de känns mer ärliga. Den andra stora förändringen ligger i produktionen. När Norlin intervjuades i P3 Populär så talade hon om sitt ogillande av elgitarrer under inspelningen av den föregående skivan (därav saknaden av dem) och hur hon inför denna skiva gjorde en helomvändning och nästan uteslutande har använt elgitarrer. Resultatet blev bland annat en ljudbild som i en större utsträckning talar om Hello Saferide som ett sammansvetsat band och inte "bara" en soloartist. Vilket förstås är positivt och betyget blir en HELGJUTEN SKIVA, av 5 möjliga.
Det här är ett beställningsjobb jag verkligen inte ville ha just nu. Någon ber mig skriva om en 7" jag har och som jag inte kan lyssna på. RIAA-steget har gått sönder totalt, och ett nytt kostar 3700. Köper ingen budgetskit igen, speciellt inte efter att ha skaffat ny skivspelare och redan börjat spara till nytt RIAA-steg (bra prioritering, liksom).
I alla fall, jag vet inte ens om det klassar sig som en riktig b-sida ens. Det är inte direkt en singel släppt i det normala kommersiella syftet, utan kom som en bonus på de första 3000 exemplaren av "Isn't Anything". Sedan vet jag inte, men a-sidan låter egentligen som en... dålig demo. En låt som varit påbörjat, men sedan slutat med när bandet insåg att den var rätt kass. Den är också instrumental, men rätt smaklös jämfört med den här. Eller tja, b-sidan hör inte heller till det bästa de har. Jag hade inte skaffat den om jag aldrig påbörjat projektet att få tag på alla brittiska vinylutgåvor mellan 1988-1991 (saknas en 7" från 1988 i dagsläget).
Trots att den är svår att få tag på och så, är den mest bara intressant av två skäl. Det första är väl samplingen på b-sidan, som är tagen från Public Enemy. Det andra berör rykten om skivor med bandet som påbörjades efter "Loveless". En ryktades vara influerad av drum'n'bass, varpå någon skribent nämnde att bandet egentligen redan påbörjat den banan med b-sidan här. Enligt honom lät den som rätt primitiv sådan om man spelade den i 78 RPM istället för 45 RPM.
För de som inte riktigt har pejl, så väntas alltså ett nytt album med Anna Ternheim. Det skall heta "Leaving On A Mayday" och släpps den 12 november.Det är hennes tredje i ordningen, och leds av singeln "What Have I Done". Precis som tidigare, så kommer albumet att släppas i en naken version (som medföljer som extraskiva) där flera av de "vanliga" spåren kommer vara avskalade och akustiska. Nu, några veckor innan singeln släpps, så bjuder Anna på den nakna versionen, som förstås är helt olik orginalet. Ovan kan du beskåda en inspelning av låten tillsammans med albumets producent, Björn Yttling. Med tanke på hur fin den låter såhär, kan jag inte föreställa mig hur den kommer att låta med full backup. Stråkar någon?
datA/DatA/Data (valfri stavning, uppenbarligen) har inte bara kanske världens bästa artistnamn, utan han är även rätt grym kille på att göra musik också. Det första jag hörde med datA/DatA/Data var en remix på Teprs låt "Minuit Jacuzzi" och efter att ha hört egenproducerade alster ändrades inte min positiva inställning till fransmannen. Efter att ha inhandlat hans senaste Ep "Rapture" så märkte jag att en ganska märklig (med tanke på vad de brukar göra) remix infann sig, nämligen från svenska Pacific! - vilket gör den hör posten till någon slags partyuppföljning av B-fredagen. Det är ju lördag.
Om jag skall vara lite dryg, så tycker jag det absolut bästa med Pacific! är samarbetet med Stéphane Manel, som illustrerat deras omslag. Jag tycker han blandar stilrenhet och djup på ett schyst sätt, utan att krångla till det märkvärkvärdigt. Hum, jag kommer på mig själv ganska ofta att jag är mer intresserad av omslagen än musiken, då det faktiskt är en av de stora anledningarna till att jag köper skivor.
Singeln "Hot Lips", som är duons näst bästa låt, släpptes i två format, 12" och 7". Sjutummaren, som hamnat i skuggan av tolvtummaren (mycket tum, håll i hatten), fick faktiskt en helt egen b-sida och inget från albumet eller de tidigare tolvorna (som det oftast brukar). "Guitar Therapy" som spåret heter, låter i början som något tramsprojekt i måttligt dålig kvalité, men som kommer igång i den vanliga Pacific!-andan. Låten finns på itunes för nerladdning, men här får ni en charmig vinylripp, med markerande knaster på sina ställen. Här, spelad för första gången. Pacific! - Guitar Therapy(mp3)
Alt-Ctrl-Sleep är något så fint som en man-och-fru-duo, med andra ord, ett gift par bestående av Joe och April Diaco, och nyligen ramlade jag över deras självbetitlade debutalbum. Hade jag inte sett omslaget i samband med namnet hade jag trott att det varit någon form av svart computer-synth, för det är ett ganska udda namn för en popduo. Omslaget fick dock upp intresset, och fick mig att tänka på klassisk, engelsk dreampop (fast Joe och April är amerikanare, men sak samma).
De gör musik efter sin filosofi, “Make it simple, melodic, and dreamy", vilket är perfekt för en kommande höst, som personligen är den årstid då jag nöter mest pop och shoegaze av den melankoliska stilen. Därför är "Alt-Ctrl-Sleep" speciellt passande nu, som innehåller 16(!) vackert komponerade låtar, där "Kandy" väl utmärker sig.
Ett litet samarbete på svart plast, sju tum. Fast att kalla det litet är nog fel, med tanke på att kombinationen är perfekt. För det är verkligen vad det är, perfektion. När estniska bandet Pia Fraus och Ulrich Schnauss går samman för att producera en låt åt varandra slutar det i ett lager av ljudmattor och otydlig lyrik, alltså; någon form av shoegazeing, som båda annars representerar.
Jag är ruskigt svag för den här ljudbilden, och jag är inte rädd för att hylla det heller, ibland kanske lite väl mycket. Jag är tokig i Schnauss skapelser, vare sig det är eget material eller remixar, och det verkar som om Pia Fraus också är det, med tanke på att de har tagit efter ett och annat av honom i produktionsväg. Båda spåren låter nämligen som om de kunnat vara outtakes från "Goodbye", Schnauss senaste album från 2008. Det säger en hel del om hur bra det faktiskt är.
Blood Brothers var ett fantastiskt band. När de i november gemensamt beslutade att lägga ner bandet efter tio års spelande ihop så kändes det som att jag aldrig skulle få höra något liknande igen. Jag hade åtminstone fått se dem en gång, sista gången de spelade i Sverige.
Fast det kunde ha varit mycket värre. Tämligen snart efter att splittringen annonserats så annonserades det även ut att två nya band skulle bildas av medlemmarna, som en naturlig fortsättning på Blood Brothers - som under den sista skivan "Laser Life" visade en vilja att dra åt två håll samtidigt (utan att för den sakens skull låta splittrad). Past Lives är ett hardcoreband av den gamla skolan och Jaguar Love, som den här texten egentligen ska handla om, har bibehållt den light-experimentella ådran som var ett av Blood Brothers mest utstickande attribut.
Jaguar Lovesskiva heter "Take Me To The Sea" och är inte särskilt långt ifrån fantastisk. Här har ni öppningsspåret.
Sommaren 2008 tycker jag varit den bästa på länge. Ny kärlek, My Bloody Valentinepå Roskildefestivalen och en efterlängtad värme (även om det var lite överdrivet varmt emellanåt) tillsammans sommarens soundtrack "No Way Down Ep" av Air France.
En video till epens bästa spår,"Collapsing At Your Doorstep", blev officiell för lite drygt en vecka sedan. En tolkning som inte kunde se ut på ett annat sätt. Inte nog med att de förgyllde under sommaren, de drar även årstidens sista suck tillsammans med Victoria Bergsmans Taken By Trees, som nu i dagarna släppte singeln "Sweetness" med en fantastisk remix som b-spår av just Air France.Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att ta farväl av sommaren, för den här gången. Taken By Trees - The Sweetness Of Air France(mp3)
Air France är även aktuella med låtlistan "Air France's Roof Top Music" som de gjorde för musicvictim, som du kan lyssna på här. Finfina låtval.
Jag kallas ibland för pop-Björn av mina klasskamrater. Om det har att göra med min tweefascination eller förkärleken för cardigans och söta t-shirts vet jag inte riktigt, men nog gillar jag pop alltid. I och med detta tycker jag alltså att Postal Blue är ett väldigt bra band. Den brasilianska kvartetten har gjort en av mina absoluta favoritlåtar i och med "I Know Where Your Dreams Go", och därför är det särskilt roligt att de nu härom månaden släppte nytt. Sådan här typ av pop är ju trots allt bland det finaste vi har. Att de dessutom tidigare utgivit två skivor på fantastiska Shelflife säger ju en del om konstellationens kvalité.
Från den eminenta popetiketten Cloudberry Records har det genom tiderna kommit väldigt bra grejer och det är just där man hittar Postal Blues senaste alster i form av en tretums-CDr; "Eponymous Ep". Den lilla krabaten innehåller tre tidigare osläppta spår och härmed bjuder jag på ett av dem. "Laughing And Crying" är en hoppfull och ljuv liten dänga som förhoppningsvis förbereder er en aning inför det kommande höstrusket.
Värt att nämna är dessutom att Cloudberry är, om inte ett hem så ändå ett litet krypin, för många svenska popband varav Twig, Japan Air och The Faintest Ideas bara är ett fåtal. Men det visste ni säkert redan.
Alltså, jag åker numera rätt regelbundet till Polen. Lång historia kort: Hörde i grundskolan att det mest sociala man kunde göra var att skaffa vänner när och var man än kände för det. Ett antal år senare gjorde jag slag i saken vid disken på en skivbutik, med två polska utbytesstudenter. Sedan träffade jag min nuvarande flickvän och så genom dem, så numera åker jag till Polen ganska regelbundet. Alltså... Hursomhelst, väl i Polen är det ganska roligt att åka bil, lyssna på musik, se vad folk lyssnar på och kombinera alltsammans. Typ åka bil med olika människor med olika musiksmak och sedan faktiskt använda CD-spelaren i bilen. I svarttaxin i Wroclaw spelades det Eurodance, mellan Katowice och Wroclaw spelades det Belle & Sebastian samt The Smiths. I broderns bil spelades det Ladytron, Hawkwind, Mayhem och Happy Mondays. Men det som påverkade mig mest var en dag när jag befann mig i bergsbyn Dobra. På vägen dit hade vi lyssnat på Mogwai och deras skiva "Come On Die Young", när vi ändå är inne på ämnet. I bergsbyn Dobra hade vi liksom inte tillgång till Internet, men den polska staten var snäll nog att lämna ut det gratis vid "stadshuset", som passande nog låg vid en park långt bort från huset vi bodde i.
Jag och flickvännen satte oss, kom på att vi glömt bort att ta med oss Mogwai, förväntade oss att höra den ständiga Eurodanceplågan. Men istället kom det några gitarriff, en rätt funking och bluesig basgång samt en bit in en kvinnoröst som inte kan ersättas av något annat i det här bandet. Bandet heter Breakout och sångerskan Mira Kubasinska. Jag vet inte mycket om bandet, mer än att två eller fler har dött av olika skäl och att det var 70-tal. Musiken kom dock som en total chock. När man ser bluesband här i trakterna känns det som om att det är hit de vill nå, tyvärr faller det pladask redan när de tar dem första taktslagen.
Nu verkar det som om att det är en del bra låtar om man klickar på länkarna, men det finns en bra till:
"Sing And Dance" hette skivan, och var min första relation till Sophie Zelmani. Jag tyckte omslaget var skitsnyggt och att hon var Sveriges bästa sångeska. Jag hade precis gått igenom en intensiv elektronisk period, så hennes röst och gitarr var några av de element jag suktade efter. Ja, även kallat "avskalat".
Nu, nästan sex år senare, släpper hon sitt sjunde album "The Ocean And Me", och det för första gången med något annat än henne själv på omslaget (Samlingen "A Decade Of Dreams" ej inräknad). Skivans innehåll, är ungefär det man är van vid att få vid det här laget när det gäller Sophie; stillsam singerpop med lite schyst backup. Det är absolut inget fel i det, men vid det här laget hade jag väntat mig lite mer förändring i soundet, jag vet inte, kanske mer bombastiskt? Egentligen spelar det ingen roll, jag kommer ju lyssna ändå, speciellt nu när hösten gjort ett markerande intrång. Då är hon Sveriges bästa sångerska.
Jag minns hur fascinerad jag var över Detektivbyråns energi och lekfullhet, när jag förra året beskådade trion på Roskildefestivalens minsta scen, Pavilion Junior. Jag hade väntat mig fler elektroniska moment, men det förekom faktiskt inga alls, och när bandet började spela på saxar förstod jag att inga skulle dyka upp heller. Det var hur bra som helst, och folk stod som klistrade. Inte så konstigt med tanke på att den här typen av folkpop inte hör till vanligheterna idag.
För att sammanfatta.
Jag kan verkligen inte se mig själv dansa till det här (fördom #1). Jag kommer och tänka på min kärleks eventuella bosättning i Frankrike (saknad). Jag tänker på Audrey Tautou och Jean-Pierre Jeunet (favoritfilm). Jag tänker på speldosor och barnprogram (fördom #2). Jag tänker att det här är något som alla åtminståne borde lyssna på en gång. Eller två (förslag).
ethertune är som mycket annat på webben, skitsnack med viljan att påverka, i detta fall om ämnet musik. Sen är det en annan sak hur man vill gå till väga. Vi vet att vi är överflödiga, men vill ändå vara ett alternativ.
ethertune var i begynnelsen en musiksida som tipsade om gammal som ny musik, i form av korta recensioner. Den gamla sidan hittar ni här.
Contact
If you want to get in touch with us (like want us to remove any of the sound files), please don't hesitate to contact us at ethertune[a]gmail.com
Skweee är, trots diverse lästa artiklar berörande ämnet, för mig en relativt ny företeelse - vilket jag ångrade när jag nyligen lade vantarna på Eero Johannes självbetitlade debutalbum. Jag fick nämligen intrycket av att jag borde tagit tag i det aktiva lyssnandet för längesedan då fascinationen för finnens funkiga lekfullhet är stor. Det här är Planet Mus första skweeesläpp och, så vitt jag kan utläsa, även det enda som inte härstammar från de båda skandinaviska skivbolagen Flogsta Danshall och Harmönia. Bland Planet Mus tidigare utgivna akter hittar vi även, förutom µ-Ziq själv, Benga, Kettel och Venetian Snares. Helt okej, om man säger. 
